— Sätt er namnteckning här, så registreras bostaden på er, sa juristen på notariekontoret och sköt fram handlingarna mot Anna.
Hon hade redan lyft pennan, men i nästa sekund drog hon handen tillbaka. I ögonvrån såg hon hur hennes svärmor sträckte sig efter papperen, som om de redan tillhörde henne.
Just den stunden, i det kvava lilla rummet med pärmar längs väggarna och en främmande människas neutrala blick framför sig, blev en gräns i Annas liv. Hon satt stel mitt emot juristen, höll hårt om sin väska och kände en kall rysning vandra nerför ryggen.
Bredvid henne satt hennes make, Erik. Mittemot hade Ingrid placerat sig, hans mor. Med sin oklanderligt fönade frisyr, den spända munnen och de isgrå ögonen hade hon under tre år lyckats göra Annas tillvaro allt mer outhärdlig.
— Då ska vi se, sa juristen och rättade till glasögonen. Bostaden ska alltså skrivas på Anna, stämmer det?
— Nej, avbröt Ingrid skarpt. Den ska stå på min son. Det är det enda rimliga. Det är mannen som bör vara ägare till familjens hem.
Det började hetta till i Anna, långsamt men obevekligt. Den här bostaden köptes inte för några gemensamma besparingar. Pengarna kom från hennes mormors arv, pengar som Anna hade sparat, placerat och vaktat i fem långa år. Och nu satt Ingrid där och krävde att allt skulle föras över på Erik.
— Mamma har faktiskt en poäng, sa Erik plötsligt lågt. Det kanske vore bättre så.
Anna vände sig mot honom, förstummad. De hade ju redan gått igenom allt. De hade varit överens om att bostaden skulle stå på henne, eftersom det var hennes pengar.
— Erik, vi har ju pratat om det här… började hon.
Men Ingrid högg in direkt:
— Kära du, ställ inte till med en scen inför främmande människor. Du vet mycket väl att det är tryggast för familjen. Man vet aldrig vad som händer. Om ni en dag skulle skiljas, ska då min son stå där utan någonting?
Juristen harklade sig försiktigt.
— Ursäkta, men jag kan bara upprätta handlingarna enligt köpeavtalet. Där står Anna som köpare.
— Det går att ändra! sa Ingrid och höjde rösten. Erik, säg åt henne.
Erik skruvade på sig, tydligt obekväm men ändå ovillig att säga emot sin mor.
— Anna, kanske är det enklast att göra som mamma säger. Vi skriver den på mig. Vad spelar det för roll? Vi är ju gifta.
Det knep till i Annas hals. När de gifte sig tre år tidigare hade Erik varit en annan människa. Varm, omtänksam, uppmärksam. Han hade stått vid hennes sida och fått henne att känna sig trygg. Men efter att de flyttat närmare hans mor hade något förändrats.
Ingrid började lägga sig i allt. Och Erik… han upphörde gradvis att vara hennes man. Han blev sin mammas lydige pojke igen, en vuxen man som inte tog ett steg utan att först känna efter vad Ingrid skulle tycka.
— Vad spelar det för roll? upprepade Anna och ansträngde sig för att låta lugn. Det spelar roll därför att det här är mina pengar, Erik. Det är arvet efter min mormor.
— Och? fräste Ingrid. Ni är en familj. I en riktig familj delar man allt. Eller menar du att du inte litar på din egen man?
Anna såg på henne. Redan från första dagen hade Ingrid fått henne att förstå att hon inte dög åt hennes älskade son. För enkel. För fattig. För självständig. Ingrid hade velat ha en annan svärdotter: tyst, följsam och tacksam, någon som lydigt uppfyllde varje önskan utan att fråga varför.
— Jag litar på Erik, sa Anna långsamt. Men bostaden ska ändå stå i mitt namn.
Rummet tystnade.
Ingrids kinder blev blossande röda.
— Otacksamma människa! Vi tog in dig i vår familj, och du…
— Och jag? Anna reste sig från stolen. Jag köper en bostad med mina egna pengar och vill stå som ägare. Är det ett brott?
— Erik, hör du hur hon talar till mig? Ingrid pressade handen mot bröstet. Åh… jag mår inte bra.
Erik flög upp och rusade fram till henne.
— Mamma! Vad är det? Anna, vad har du gjort med henne?
Men Anna kände igen föreställningen alltför väl. Varje gång hon vågade säga emot fick Ingrid genast hjärtbesvär, svindel eller tryck över bröstet.
— Ska jag ringa ambulans? frågade juristen stelt.
Ingrid viftade avvärjande med handen.
— Nej, nej… bara lite vatten. Erik, ta mig hem.
Erik hjälpte sin mor upp och kastade en rasande blick mot Anna.
— Är du nöjd nu? Du har drivit mamma till det här.
— Jag försöker bara köpa en bostad för mina egna pengar, svarade Anna trött.
— Vi pratar vidare hemma, muttrade Erik och ledde ut Ingrid ur rummet.
Dörren föll igen bakom dem.
Anna blev ensam kvar med juristen, som såg på henne med en blandning av medkänsla och professionell försiktighet.
— Det här är ingen enkel situation, sa hon. Men juridiskt har ni full rätt att låta bostaden stå på er. Det är era medel och därför ert beslut.
— Tack, sa Anna tyst och tog fram dokumenten igen. Då gör vi klart allt i dag.
En timme senare stod hon ute på gatan med de undertecknade papperen i handen. Bostaden var nu hennes. Hon borde ha känt lättnad, kanske till och med glädje. I stället låg en tung oro över bröstet. Hon visste mycket väl vad som väntade när hon kom hem.
Det blev sent innan hon gick tillbaka. Hon drog ut på tiden med flit, vandrade långsamt, stannade onödigt länge vid ett skyltfönster och köpte en kaffe hon knappt drack. Allt för att skjuta upp mötet med Erik och Ingrid.
Men det gick inte att undvika.
Så fort hon öppnade ytterdörren hördes Ingrids röst från vardagsrummet:
— Jaha, där kommer hon till slut, vår fina dam!
Anna tog av sig skorna och gick in. Erik satt i soffan bredvid sin mor. Båda betraktade henne som om hon just hade begått ett svek som aldrig kunde förlåtas.
— Nå? sa Erik kallt. Är du nöjd nu? Fick du köpa din lilla lägenhet?
— Ja, svarade Anna och hängde av sig kappan. Allt är ordnat.
— Skäms du inte? snäste Ingrid. Du drar skam över hela familjen. Vad ska folk säga?
— Vilka folk? frågade Anna matt.
— Alla! Grannarna, släkten, bekanta! Alla kommer att förstå att du inte litar på din man. Att ni inte har någon ordning i ert äktenskap.
Anna satte sig långsamt i fåtöljen mittemot dem.
— Ingrid, det är mina pengar. Jag har rätt att bestämma själv hur de ska användas.