— Dina pengar, ja! hånade Ingrid. — Och vem har försörjt dig i tre år? Vem har sett till att du haft kläder på kroppen? Min son!
Det där var en ren lögn. Anna arbetade som lärare och tjänade inte mindre än Erik. Alla utgifter hade de alltid delat på. Men att börja argumentera med Ingrid var meningslöst. I hennes värld fanns bara en enda sanning: den hon själv bestämt sig för.
— Mamma har rätt, sade Erik och lade sig i. — Jag har tagit hand om dig, och så här tackar du mig.
— Erik, vi arbetar båda två och vi lägger båda pengar till hushållet, försökte Anna förklara. — Dessutom var det här arvet efter min mormor. Det har ingenting med vår gemensamma ekonomi att göra.
— Allt har med familjen att göra! skrek Ingrid med gäll röst. — I en riktig familj finns det inget ”mitt” och ”ditt”!
Anna orkade inte längre hålla tillbaka.
— I så fall, varför står sommarstugan bara på dig? frågade hon. — Och varför är Eriks bil registrerad enbart på honom?
För ett kort ögonblick tappade Ingrid fattningen. Hon blinkade till, som om hon inte hade räknat med den frågan. Men hon hämtade sig snabbt.
— Det är en helt annan sak! En man måste ha egendom! En kvinna däremot… en kvinna ska lita på sin make!
Anna vände blicken mot Erik.
— Jag litar på dig, sade hon. — Men det betyder inte att jag måste lämna ifrån mig allt jag äger.
— Du är självisk! fräste Erik. — Du tänker bara på dig själv!
Orden träffade henne som en örfil. Självisk? Hon, som i tre års tid hade stått ut med Ingrids ständiga pikar, lagat mat åt hela familjen, tvättat och städat? Hon, som varenda helg kört Ingrid till affärer, vårdcentraler och apotek?
Anna reste sig långsamt.
— Vet ni vad? Jag orkar inte mer i kväll. Vi får fortsätta i morgon.
— Du går ingenstans! Ingrid flög också upp ur stolen. — Det här ska vi reda ut nu! Erik, säg något till henne!
— Anna, sätt dig ner, befallde Erik. — Mamma har mer att säga.
Men Anna satte sig inte. Hon stod kvar och såg på de två människorna framför sig, de som tycktes vara övertygade om att de hade rätt att bestämma över hennes liv, hennes pengar och hennes beslut.
— Nej, sade hon lågt, men utan att darra på rösten. — Jag går och lägger mig. Om ni vill diskutera något kan ni göra det utan mig.
Hon vände sig om och gick mot sovrummet. Bakom sig lämnade hon Erik och hans mor i vardagsrummet, båda förstummade av ilska. Ingrid började ropa efter henne, upprört och anklagande, men Anna såg sig inte om.
Inne i sovrummet vred hon om nyckeln och lutade ryggen mot dörren. Hjärtat slog hårt och snabbt. Hon förstod att hon just hade klivit över en osynlig gräns. Hon hade brutit mot familjens outtalade regler, de där svärmoderns ord var lag och svärdottern skulle tiga, nicka och lyda.
Mobilen vibrerade i handen. Ett meddelande från hennes väninna Sara dök upp på skärmen: ”Nå? Köpte du lägenheten? Grattis!”
Anna log svagt, men leendet blev sorgset. Ja, hon hade köpt den. Frågan var bara till vilket pris.
De följande dagarna låg en tung spänning över hemmet. Erik talade demonstrativt inte med henne, och Ingrid suckade högt varje gång de möttes, lade handen mot bröstet och såg ut som om hon led av djupaste förolämpning. Anna uthärdade tyst den här sortens bojkott. Hon visste att varje försök att släta över situationen bara skulle tända ännu en konflikt.
På fredagskvällen, när Anna kom hem från arbetet, väntade en obehaglig överraskning. I vardagsrummet satt inte bara Erik och Ingrid. Där fanns också Eriks moster Karin, Ingrids syster.
— Där är hon! utbrast Ingrid genast. — Karin, titta på henne! Den här damen vägrar lita på min son!
Karin granskade Anna från topp till tå med hård blick.
— Ja, jag har hört vad som hänt, sade hon. — Det är mycket fult gjort, Anna. Mycket fult. Så beter man sig inte i vår familj.
Anna tog av sig skorna och svarade lugnt:
— Menar du att det i er familj inte är tillåtet att en kvinna äger något själv?
— Förvräng inte saken! morrade Ingrid. — Det handlar om förtroende! Om familjevärderingar!
— Precis, instämde Karin. — När min dotter gifte sig skrev hon över allt på sin man. Lägenheten, bilen, rubbet. Och de lever lyckligt.
Anna kände mycket väl till den historien. Karins dotter hade skilt sig efter två år och blivit kvar utan någonting. Men att säga det högt skulle inte tjäna något till.
— Anna, sätt dig, sade Erik och pekade mot en stol. — Moster Karin har kommit hit särskilt för att prata med dig.
— Prata om vad? Anna stod kvar. — Lägenheten är redan köpt och registrerad.
— Det är just därför vi pratar! Ingrid drog fram några papper från bordet. — Erik har hittat en lösning. Du kan ge bort lägenheten genom ett gåvobrev. Här är avtalet, det enda du behöver göra är att skriva under.
Anna stirrade på pappren. Hon trodde knappt sina öron. Menade de allvar? Trodde de verkligen att hon bara skulle skänka bort lägenheten hon köpt för pengar hon ärvt efter sin mormor?
— Nej, sade hon kort.
— Vad menar du med nej? exploderade Karin. — Vem tror du att du är, som talar på det sättet? Ingrid har tagit in dig i familjen, och du…
— Och jag vad? avbröt Anna. — Jag arbetar. Jag tjänar pengar. Jag sköter hemmet. Jag är en bra hustru åt Erik. Men det innebär inte att jag måste lämna ifrån mig allt jag har.
— Jo, det gör det! skrek Ingrid. — Du ska respektera din man! Du ska lita på honom!
Anna kände hur ilskan steg inom henne, varm och skarp.
— Jag respekterar honom, och jag litar på honom. Men respekt betyder inte att jag ska stå utan egna rättigheter.
— Hur vågar du tala så! Ingrid reste sig häftigt. — Erik, hör du vad hon säger?
— Anna, nu räcker det, sade Erik och ställde sig också upp. — Du beter dig inte normalt. Skriv under, så får vi ett slut på den här cirkusen.
Anna skrattade till, kort och utan glädje.
— Det är alltså jag som inte beter mig normalt? Ni håller familjeråd här hemma för att få mig att ge upp min lägenhet.
— Ingen tänker ta något ifrån dig!