Karin såg djupt förolämpad ut.
— Men i en riktig familj är det mannen som står som ägare!
— I en riktig familj visar man varandra respekt, svarade Anna. — Man går inte till angrepp mot någon för pengarnas skull.
— Till angrepp? Ingrid slog handen mot bröstet igen. — Erik, hörde du? Hon säger att vi… Åh, jag mår inte bra!
Den här gången lät Anna sig inte luras av föreställningen.
— Nej, nu får det vara nog. Jag har stått ut i tre år med era påtryckningar, era utbrott och dina försök att styra vartenda steg jag tar. Men min lägenhet får ni inte.
— Då kan du försvinna härifrån! vrålade Erik. — Ut ur mitt hem!
— Ditt hem? Anna log snett, utan värme. — Vi hyr den här lägenheten tillsammans och betalar halva hyran var. Men vet du vad? Jag går gärna. Till min egen lägenhet.
Hon vände sig om och gick in i sovrummet för att packa. Bakom henne hördes Ingrids gälla röst, Karins vädjanden och Eriks hotfulla utbrott. Men inom Anna hade något redan lagt sig till ro. Beslutet var fattat.
Två timmar senare stod hon i hallen med resväskan i handen. Erik ställde sig framför dörren.
— Menar du allvar? Tänker du förstöra vår familj på grund av en förbannad lägenhet?
— Det handlar inte om lägenheten, Erik, sade Anna trött. — Det handlar om respekt. Om att jag har rätt att vara en människa, inte bara en skugga bredvid din mamma.
— Vad vet du om familj? väste Ingrid. — Du är ju tom inuti. Ni har varit gifta i tre år och inte ens ett barn har du lyckats ge honom.
Det träffade hårt. Anna visste mycket väl att de hade haft svårt att bli gravida. De hade redan varit på undersökningar. Men att använda det som ett vapen var något annat.
— Ha det bra, Ingrid, sade hon och öppnade dörren. — Erik, om du någon gång vill prata på riktigt vet du hur du når mig.
Den nya lägenheten tog emot henne med tystnad och doften av nymålade väggar. Den var liten, bara ett rum och kök, men den var hennes. Anna ställde ner resväskan i hallen och gick fram till fönstret. Utanför låg en stillsam innergård med en lekplats.
Telefonen ringde oavbrutet. Erik. Ingrid. Till och med Karin. Alla försökte få tag på henne. Anna satte mobilen på ljudlöst och lade sig på den nya soffan som hade levererats samma dag.
Hon tänkte på de tre åren som gått. På hur hon steg för steg hade tappat bort sig själv medan hon försökte leva upp till sin svärmors krav. På hur Erik, som en gång varit en varm och kärleksfull man, hade förvandlats till någon som alltid först lyssnade på sin mamma. Och hon tänkte på att kärlek aldrig borde vara ett skäl att låta sig förnedras.
På morgonen väcktes hon av dörrklockan. Anna drog snabbt på sig en morgonrock och tittade ut genom titthålet. Erik stod där ute. Ansiktet var hopskrynklat av sömnbrist, ögonen röda.
— Anna, snälla, öppna, sade han med en röst som lät både utmattad och bedjande. — Vi måste prata.
Hon öppnade.
— Kom in.
Erik såg sig omkring i lägenheten.
— Den är fin. Den känns… hemtrevlig.
— Tack, svarade Anna och gick mot köket. — Vill du ha te?
— Ja, gärna.
Han satte sig vid bordet. Anna tog fram kopparna.
— Anna, vi behöver reda ut det här. Mamma sa att…
— Stopp, avbröt hon honom direkt. — Om du har kommit hit för att framföra din mammas budskap kan du gå igen.
— Nej, jag… Erik tvekade. — Jag vill prata. Det är bara det att mamma är orolig. Hon är van vid att saker görs på hennes sätt.
— Och du är också van vid det, sade Anna medan hon hällde upp teet.
— Kanske, medgav han oväntat ärligt. — Men det är väl ändå ingen anledning att splittra familjen.
Anna satte sig mitt emot honom.
— Tyckte du verkligen att det vi hade var en familj? Din mamma bestämde över våra liv. Hon talade om för mig vad jag skulle ha på mig, vad jag skulle laga för mat och hur jag skulle bete mig. Och du stod alltid på hennes sida.
— Hon är min mamma, mumlade Erik och sänkte blicken. — Jag kan inte bara vända mig emot henne.
— Och jag är din fru. Eller jag var det. Ändå valde du aldrig mig.
Erik vred långsamt koppen mellan händerna. Till slut lyfte han blicken.
— Förlåt. Jag förstod faktiskt inte hur svårt du hade det. Mamma har alltid låtit så… övertygande.
— Hon är din mamma och du älskar henne. Det är inte fel, sade Anna med en suck. — Men när en man gifter sig bildar han en ny familj. Den måste också få komma först.
— Vill du skiljas? frågade han lågt.
Anna svarade inte genast. Hon älskade honom fortfarande. Åtminstone den Erik hon hade träffat fyra år tidigare. Men den mannen hade försvunnit för länge sedan.
— Jag vill bo isär, sade hon till slut. — Jag behöver tänka. Och du behöver också fundera över vad som betyder mest för dig. Din mamma, eller din fru.
— Det där är ett orättvist krav.
— Var det rättvist att kräva att jag skulle skriva över min lägenhet på dig? Anna skakade på huvudet. — Erik, jag är trött på att kämpa för en plats i ditt liv. Trött på att behöva bevisa att jag har rätt till en egen åsikt.
Erik reste sig.
— Jag förstår. Då hoppas jag att du blir lycklig här i din lilla lägenhet. Ensam.
— Och jag hoppas att du en dag blir en vuxen man, inte bara din mammas evige pojke, svarade Anna.
När dörren stängdes bakom honom grät hon inte. Hon gick fram till fönstret och öppnade det på vid gavel. Frisk vårluft strömmade in i rummet. Nere på gården skrattade några barn vid lekplatsen.
Anna log svagt. Ja, det gjorde ont. Ja, det kunde mycket väl sluta med skilsmässa. Men för första gången på tre år kände hon sig fri. Fri från kontroll, från förödmjukelser och från den ständiga känslan av att behöva försvara sig.
Telefonen började ringa igen. På skärmen stod det: ”Ingrid”. Anna avvisade samtalet och blockerade numret. Sedan gjorde hon samma sak med Karins.
Vid Eriks nummer stannade hon upp. Någonstans inom henne fanns fortfarande en liten förhoppning om att han en dag skulle förändras. Men den förhoppningen bleknade lite mer för varje dag som gick.
En vecka senare kom nästa prövning.