— Jag förbjuder dig att åka dit! — svärmor stormade in i vår lägenhet utan minsta knackning, med utskriften från den bokade resan hårt knuten i handen.
— Jag säger att du inte får resa! — Margaretas röst darrade av en ilska hon knappt lyckades hålla tillbaka när hon, helt utan förvarning, rusade in i sin sons hem.
Lena blev stående alldeles stilla med kastrullen i händerna. Hon stirrade på henne och kunde inte riktigt ta in vad hon såg. Mitt på köksgolvet stod Margareta i sin dyra päls, med ett papper hopknycklat mellan fingrarna. Ansiktet var rött av upprördhet.
Erik flög upp från stolen. För bara några sekunder sedan hade han suttit vid bordet och ätit lunch i lugn och ro tillsammans med sin fru.
— Mamma, vad är det som har hänt? Vad pratar du om?
Margareta slängde pappret på bordet. Det var en utskriven bekräftelse från en resebyrå: en bokad semester på Gotland för två personer.
— Det här är vad som har hänt! Grannen Karin såg dig gå in på resebyrån! Och tur var väl det att hon berättade det för mig! Hur kunde du göra så här?
Lena satte försiktigt kastrullen på spisen och vände sig sedan mot sin svärmor.
— Margareta, Erik och jag har planerat den här semestern i ett halvår. Vad är det egentligen som är problemet?
Svärmodern brydde sig inte ens om att titta på henne. Hennes blick var fortfarande fastnaglad vid sonen.
— Problemet är att min ende son tänker lämna sin mamma ensam i två hela veckor! Det räcker tydligen inte att ni bor för er själva. Nu ska ni dessutom ge er av någonstans långt bort!
— Mamma, det handlar bara om en semester, — försökte Erik lugna henne. — Vi är tillbaka om två veckor.
— Och om det händer mig något? — Margareta lade handen över hjärtat med en teatralisk gest. — Jag är sextioåtta år gammal! Mitt blodtryck går upp och ner, lederna värker! Och ni ska ligga där och sola vid havet medan jag sitter här alldeles ensam…
Lena kände hur den välbekanta irritationen började krypa upp inom henne. Under de tre år hon och Erik varit gifta hade hon redan bevittnat otaliga sådana här ”nära hjärtattacker”. De dök alltid upp så fort hon och Erik planerade något utan Margareta.
— Margareta, du har telefon. Om någonting skulle hända kan du alltid ringa oss, — sade Lena så behärskat hon kunde.
Först då vände svärmodern blicken mot henne. Den var kall, full av förakt.
— Jag talar inte med dig! Allt det här är ditt verk! Innan du kom in i bilden reste min son aldrig bort utan mig!
— Innan jag kom in i bilden var din son tjugofem, — svarade Lena skarpt. — Nu är han trettiotvå. Människor växer upp, bildar familj och åker på semester…
— Du ska inte lära mig hur man lever! — avbröt Margareta henne. — Jag uppfostrade min son helt ensam, utan någon man vid min sida! Jag gav honom hela mitt liv! Och nu dyker det upp någon… — hon kastade en menande blick mot Lena — som tar honom ifrån mig!
Erik ställde sig mellan de båda kvinnorna och försökte dämpa stämningen innan den spårade ur helt.
— Mamma, ingen tar någon ifrån dig. Vi vill bara få vila lite. Det är vår första gemensamma semester på tre år!
— Vila kan man göra här också! — fräste Margareta. — Till exempel ute vid stugan. Jag hade också kunnat följa med dit och få lite frisk luft…
Lena himlade med ögonen. Svärmoderns sommarstuga var ett helt kapitel för sig. Varenda helg förväntade sig Margareta att de skulle komma dit och hjälpa till: rensa ogräs, laga saker, städa, bära, fixa. Och varje gång hittade hon något att klaga på hos sin svärdotter. Lena rensade fel, lagade smaklös mat eller diskade inte på rätt sätt.
— Resan är redan betald, — sade Erik med fastare röst. — Vi tänker inte avboka den.
Margareta slog ut med handen i luften.
— Betald! Och mig tänkte ni inte fråga? Mig, som är din mor!
— Och varför skulle vi göra det? — Lena orkade inte tiga längre. — Måste vi be om lov för varje steg vi tar? Vi är vuxna människor!
— Erik! — Margareta ignorerade demonstrativt Lena och vände sig bara till sin son. — Tänker du verkligen tillåta att hon talar så där till mig?
Erik såg rådvillt från sin mamma till sin hustru och tillbaka igen.
— Mamma, Lena har faktiskt rätt. Vi har rätt att åka bort och vila…
— Rätt! — upprepade Margareta hånfullt. — Och skyldigheter mot din mor, finns de inte längre? Eller har hon där — hon pekade rakt mot Lena — fullständigt förvridit huvudet på dig?
Lena knöt händerna så hårt att knogarna vitnade; hon visste precis vilket nästa föraktfulla ord skulle bli.