”Den där kvinnan” — det var Margaretas favoritbenämning på henne. Under tre års tid hade svärmodern knappt en enda gång tagit Lenas namn i sin mun. Det var alltid ”hon”, ”din fru”, ”den där” — eller så låtsades hon helt enkelt som om Lena inte fanns.
Lena tog ett steg framåt.
— Vet du vad, Margareta? Nu räcker det. Jag har fått nog av dina förolämpningar, dina skuldkänslor och alla dina teatrala utbrott. Vi åker på semester, vare sig du tycker om det eller inte.
Margaretas kinder blossade genast upp.
— Erik! Hör du hur hon talar till mig? Till din egen mor!
— Jag säger bara sanningen, svarade Lena, och nu gick det inte längre att hejda orden. Du lägger dig i allt vi gör. Du ringer tio gånger om dagen, kräver att få veta var vi är, vem vi träffar och vad vi gör. Det är inte normalt.
— Det som inte är normalt, fräste Margareta, är när en son glömmer bort sin mamma! När en hustru vänder honom mot den kvinna som födde honom!
— Jag vänder inte någon mot någon. Jag vill bara få leva mitt eget liv.
— Ditt eget liv? Margareta skrattade kort och föraktfullt. Och lägenheten ni bor i då? Vems förtjänst är den? Ska jag behöva påminna dig om vem som hjälpte er med kontantinsatsen?
Där var den. Hennes starkaste trumfkort. När Lena och Erik hade köpt lägenheten hade Margareta gått in med trettio tusen kronor till handpenningen. Sedan dess hade hon aldrig missat ett tillfälle att påminna dem om det.
— Vi betalar tillbaka varje månad, sa Lena spänt. Två tusen kronor, precis som vi kom överens om.
— Pengar är en sak, tacksamhet en annan, snäste Margareta. En väluppfostrad ung kvinna skulle uppskatta sin svärmors hjälp i stället för att vara oförskämd mot henne.
— En väluppfostrad svärmor skulle inte storma in i någon annans hem utan att vara bjuden.
— Det här är min sons hem!
— Och mitt också. Vi är gifta, om du nu har råkat glömma det.
Margareta fnös, som om själva tanken äcklade henne.
— Gifta… Vi får väl se hur länge det varar. Erik! Hon vände sig mot sin son, som hittills stått tyst. Nu får du välja. Antingen jag — eller hon.
Tystnaden som föll över köket var så tät att den nästan gick att ta på. Lena höll andan och såg på sin man. Det var alltså nu det skulle avgöras. I tre år hade hon stått ut med Margaretas utbrott och klamrat sig fast vid hoppet om att Erik en dag skulle dra en gräns. Nu hade den stunden kommit.
Erik blev blek. Hans blick flackade mellan modern och hustrun.
— Mamma, ställ inte ett sådant ultimatum…
— Jo, det gör jag, avbröt Margareta hårt. Jag tänker inte tåla den där människans fräckhet en minut till. Antingen skiljer du dig från henne, eller så kan du glömma att du har en mor.
Det kändes som om Lenas hjärta föll rakt ner i magen. Kunde Margareta verkligen gå så långt?
— Mamma, du menar inte det där, mumlade Erik.
— Jo, det gör jag verkligen! Jag har fått nog av förnedringen. Din fru respekterar mig inte, hon är oförskämd, hon förstör vår relation. Jag tänker inte finna mig i det längre.
Erik stod mellan dem som om han hamnat mellan två krafter som långsamt pressade sönder honom. Lena såg hur desperat han sökte efter en utväg, ett ord, något som kunde få situationen att sluta brinna.
— Vi måste lugna ner oss, sa han till slut. Mamma, gå hem nu. Vila lite. Vi pratar senare när alla har sansat sig.
— Nej! Margareta stampade i golvet. Jag går ingenstans förrän jag har hört ditt svar. Vem väljer du?
Erik drog ett djupt andetag och mötte sin mors blick.
— Mamma, jag älskar dig. Du är min mor, och det kommer aldrig att förändras. Men Lena är min hustru. Jag gav henne mitt löfte inför människor och inför Gud. Det löftet tänker jag inte bryta.
Margareta tog ett steg bakåt, som om han hade slagit henne.
— Så du väljer henne?
— Jag väljer min familj, sa Erik stadigt. Och du kan alltid vara en del av den, om du vill. Men då måste du respektera min fru. Och våra beslut.
— Respektera? Margareta skrattade till, gällt och nästan hysteriskt. Ska jag respektera den där… den där…
— Nog! Eriks röst skar genom köket, högre än Lena någonsin hade hört den. Mamma, jag ber dig att gå nu. Direkt. När du har lugnat dig kan du ringa, så pratar vi ordentligt.
Margareta stirrade på sin son som om hon såg honom för första gången.
— Jag har uppfostrat en otacksam son, väste hon. Jag har offrat hela mitt liv för dig.