Bankomaten spottade ut kortet med ett vasst, obehagligt pip. I stället för den vanliga uppmaningen att ta emot pengarna lyste en röd text på skärmen: transaktionen hade nekats.
Margareta blinkade till. Hon rättade till pälsmössan, som plötsligt kändes både för tung och för varm. Det måste vara ett fel. Självklart var det ett fel. Det var ju den sextonde i dag, dagen då svärdottern brukade föra över pengar till henne. Anna kallade det för hjälp, men Margareta hade sedan länge betraktat summan som en självklar ersättning för att hon hade uppfostrat en son som Erik.
Hon tryckte in kortet i springan en gång till. De läderklädda fingrarna gled över knapparna.
Otillräckligt saldo.
Bakom henne drog någon irriterat efter andan.
— Ursäkta, ska du stå där länge? Det är faktiskt kö här.
Margareta snodde runt och gav den unge mannen i huvtröja en blick som kunde ha frusit vatten.
— Ha lite tålamod! Maskinen krånglar.
Hon gick bort mot butikens skyltfönster och fiskade upp mobilen. Signalerna gick fram, men ingen svarade. Varken Anna eller Erik.
— Vänta ni bara, väste hon och kände hur förnärmelsen började bubbla i bröstet. — Ni ska få se vad det betyder att inte vara tillgängliga. Jag har tid för manikyr i dag, och så förstör ni allt?
Till sonens lägenhet tog hon sig på fyrtio minuter. Under hela taxiresan, betald med de sista kontanterna hon hade i plånboken, eldade hon upp sig själv alltmer. Hon såg framför sig hur hon skulle kliva in och säga precis vad hon tyckte. Anna skulle förstås börja ursäkta sig, och Erik skulle stå där med nedslagen blick, skyldig som ett barn. De hade säkert bara glömt. Unga människor hade ju huvudet fullt av luft. Nåja, hon skulle nog påminna dem.
Det var Anna som öppnade.
Margareta drog in luft för att genast börja tala med skarp röst, men orden fastnade. Svärdottern såg förfärlig ut. Anna, som annars alltid var välvårdad, stod där i Eriks gamla t-shirt. Håret var hoprafsat i en slarvig knut, ansiktet smalt och grått, så medtaget att det nästan var obehagligt att se på.
— Är det du? Hennes röst lät skrovlig, som ett gångjärn utan olja. — Försökte du ringa?
— Jag har ringt! Margareta klev beslutsamt över tröskeln och sköt svärdottern åt sidan med axeln. I stället för doften av nybryggt kaffe, som brukade möta henne, slog en lukt av mediciner och instängd luft emot henne. — Ni ignorerar mig. Båda två. Vad är det som pågår? Varför finns det inga pengar på kortet? Jag stod där i affären och såg ut som en idiot!
— Gå in i köket, sade Anna och stängde dörren utan att möta hennes blick. — Erik kommer strax.
Köket var i oordning. På bordet stod en hel hög odiskade koppar, lösa papper låg utspridda och bredvid dem syntes tomma läkemedelsförpackningar. Margareta borstade äcklat bort några smulor från en stol och satte sig utan att ens knäppa upp kappan.
— Jag väntar. Jag har faktiskt annat planerat i dag.
Anna sjönk ner på pallen mittemot. Hon såg fullständigt utmattad ut.
— Det blir inga fler överföringar, Margareta.
— Vad sa du? Svärmodern skrattade nervöst till. — Är det här något slags skämt? I så fall är det inte roligt.
— Jag har sagt upp mig. För en vecka sedan.
— Sagt upp dig? Från ett sådant jobb? Har du blivit från vettet? Ni har bolån, ert barn ska börja skolan! Ska Erik ensam slita ihjäl sig nu?
— Erik vet om det. Det var vårt gemensamma beslut. Det var läkarens tydliga besked.