— Antingen lämnar jag jobbet, eller så ger kroppen upp helt. Jag är trettiofem, Margareta, men min hälsa är redan körd.
Margareta knep ihop munnen. Visst kunde man tycka synd om henne, men den egna förnärmelsen tog större plats.
— Äsch, hitta inte på. Så farligt kan det inte vara. På nittiotalet satt vi utan pengar, uppfostrade barn ändå och överlevde allihop. Du har bara blivit bekväm, Anna. Min son har skämt bort dig.
— Vi får klara oss på en lön, sa Anna lågt och lät blicken vila mot bordsskivan. — Allt måste skäras ner. Även det vi har gett dig. Du har ju pension.
— Pension! Margareta slog ut med armarna. — Vad räcker den till? Bröd och mjölk? Jag är van vid att leva anständigt! Jag behöver vitaminer, behandlingar, saker för hälsan! Och jag är faktiskt hans mor. Jag har rätt till det!
Då kom Erik in i köket. Han bar mjukisbyxor, var orakad och såg ut som om han inte sovit ordentligt på länge. Utan att säga något ställde han sig bakom Anna och lade händerna på hennes axlar.
— Mamma, börja inte.
— Jag börjar ingenting, jag försöker få henne att förstå! Margareta vände sig mot honom. — Erik, säg något du också! Hon har bestämt sig för att sitta hemma, och din mor ska bara kastas åt sidan?
— Mamma, det finns inga pengar.
— Hur kan det inte finnas pengar? Du arbetar ju!
— Vi betalar av skulderna efter Annas behandling och återhämtning. Och… Han drog ett tungt andetag. — Vi kan inte längre bekosta dina nycker. Det här är inte hjälp, mamma. Det är försörjning.
— Försörjning? Margareta kände hur ansiktet hettade till. — Din otacksamma unge! Jag gav dig hela mitt liv! Jag gifte aldrig om mig för att du skulle slippa få en styvfar i huset! Och nu förebrår du mig för en bit bröd?
— Pengarna gick till taxi, restauranger och nya väskor, sa Anna stilla. — Själv gick jag runt i gamla kläder under tiden.
— Räkna inte mina pengar! skrek Margareta. — De var mina!
— Nej, Margareta. Det var mina pengar. Pengar jag tjänade medan jag svalde lugnande droppar som om de vore karameller.
— Ge tillbaka kortet! Margareta for upp från stolen. — Det spelar ingen roll om det är tomt, det är min sak! Jag bestämmer själv vad jag gör med det!
Hon sträckte fram handen. Anna tog långsamt upp plastkortet ur fickan och vände det mellan fingrarna.
— Ge mig mitt kort, jag är van vid det! ropade svärmodern.
Anna lyfte blicken. Där fanns inte längre någon underkastelse.
— Nej.
— Vad sa du?! Erik, hör du? Hon tar mitt kort!
Erik gick fram till bordet. Men i stället för att ingripa lade han tyst ett kvitto från en pantbank framför sin mor.
Den gulnade papperslappen hamnade på vaxduken mellan dem. Margareta stelnade. Blicken fastnade vid de välbekanta raderna: Guldkedja, 15 gram. Inlämnare: M. Andersson.
En tung tystnad fyllde rummet.
— Varifrån… kraxade hon.
— Jag hittade det, sa Erik med tom röst. — För tre månader sedan. Du bad mig leta efter nycklarna till stugan i din väska. Minns du? Då fick jag syn på det här.
Margareta tog ett steg bakåt.
— Erik, jag… jag kan förklara…
— Det var samma dag som Annas kedja försvann. Presenten från hennes pappa. Du var hemma hos oss då. Du hjälpte oss att gå igenom sakerna i garderoben.