Anna hade gråtit i en hel vecka. Hon var övertygad om att hon själv hade tappat kedjan någonstans. Och du… du satt där och tröstade henne. Du sa att det inte gjorde något, lilla vän, att det bara var en sak, att hälsan ändå var viktigast.
— Jag tänkte lösa ut den! skrek Margareta, nu när hon förstod att det inte längre fanns någon väg undan. — Jag var tvungen, det var akut! Jag hade problem med tänderna, och till folktandvården tänkte jag inte gå! Jag skulle ha lämnat tillbaka den!
— Du använde pengarna till en hälsoresa, mamma. Jag såg biljetterna.
— Och vad är det med det då?! Hon höjde rösten, som om ett angrepp var hennes enda försvar. — Ja, jag köpte den! Jag är din mor, jag har förtjänat lite vila! Ni har ju smycken så det räcker och blir över, ni blir inte fattiga av det! Det var bara en pryl!
— Det var ett minne av pappa, viskade Anna. — Hans död var redan tillräckligt svår för oss att bära.
Erik såg på sin mor som om han för första gången verkligen såg vem hon var.
— Gå, sa han lågt.
— Kör du ut mig? Din egen mamma? För en metallbit?
— Inte för kedjan. För lögnerna. För att du inte älskar oss, mamma. Du använder oss bara.
— Då kan ni sitta här själva! Margareta ryckte åt sig väskan men fumlade så illa att hon inte fick tag i handtagen. — Lev hur ni vill! Ha det så fattigt och eländigt! Ni kommer nog krypande till mig när det kniper!
Hon stormade ut ur porten och slog igen dörren efter sig. Med darrande fingrar försökte hon beställa en taxi, men appen meddelade kallt att saldot inte räckte. Hon fick ta bussen. Vinden slog mot ansiktet, och i huvudet hamrade bara en enda tanke: de skulle ångra sig. De skulle ångra sig bittert.
Men de ångrade sig inte.
Och de ringde inte.
Den första månaden levde Margareta på ren ilska. Hon köpte bakelser för det sista av pensionen och promenerade demonstrativt förbi deras hus med hakan högt lyft.
Sedan tog pengarna slut. Helt och hållet.
Kylskåpet blev tomt. Med förvåning märkte hon att osten hon brukade köpa hade blivit löjligt dyr, och att hyran och räkningarna slukade halva pensionen. Till slut fick hon nöja sig med de billigaste makaronerna och kycklingskrov till soppa.
Lägenheten tystnade. Förr hade hon irriterat sig på svärdotterns telefonsamtal, men nu kunde mobilen ligga orörd i flera dygn. Det enda som hördes var skräpnummer som ville erbjuda lån.
— Du har blivit beviljad… kvittrade en hurtig röst i luren.
— Dra åt skogen! skrek hon och kastade på, bara för att en minut senare brista i gråt.
Under den tredje månaden gick dragkedjan sönder på hennes vinterstövlar. På skomakeriet nämnde de ett pris som nästan fick henne att tappa andan.
— Men det där tar ju fem minuter! protesterade hon.
— Då kan du göra det själv, muttrade skomakaren.
Hon gick hem, drog fram en gammal resväska från överskåpet och öppnade den. Där låg symaskinen. Tung, stadig, nästan oförstörbar. En gång i tiden, när Erik var liten, hade hon sytt åt halva gården.
Margareta trädde nålen. Händerna, ovana vid arbete, skakade. Hon kämpade med stöveln hela kvällen, stack sig i fingrarna om och om igen och bröt två nålar. Men till slut satt dragkedjan där.
Nästa dag svalde hon stoltheten och satte upp en lapp vid porten: Klädlagningar. Billigt. Lägenhet 15.
Den första som knackade på var en granne, en ung studentflicka från huset.
— Margareta, mina jeans har gått sönder, sa hon försiktigt.