— …och jag har verkligen inte råd med ett par nya just nu. Tror du att du kan hjälpa mig?
Margareta tog emot dem och lagade revan. Långsamt, noggrant, stygn efter stygn, tills lagningen knappt syntes. Flickan tryckte en skrynklig sedel i hennes hand och lade dessutom fram en chokladkaka.
— Tack! Du anar inte hur mycket det betyder.
Efteråt satt Margareta vid köksbordet med en kopp te utan något till, utom just den där chokladen. Plötsligt gick det upp för henne: det här var de första pengar på många år som hon faktiskt hade tjänat själv. Inte tiggt till sig, inte krävt av någon annan, utan fått för att hon gjort något som behövdes.
Sedan började beställningarna komma. Små uppdrag, nästan ingenting betalt, men ändå. Ett par byxor som skulle läggas upp, en dragkedja som behövde bytas, en kjol som skulle tas in. Ryggen värkte, ögonen sved om kvällarna. Men när symaskinens jämna dunkande fyllde köket började hennes tankar långsamt förändras.
Hon mindes inte längre bara oförrätterna. Andra bilder trängde sig fram. Anna som hade letat upp en bra läkare åt henne. Erik som släpat upp en ny tv till femte våningen för hennes skull. Hur de faktiskt hade försökt vara hennes familj. Och hon själv? Hon hade behandlat dem som en plånbok.
Halskedjan… Herregud, hur hade hon kunnat? Ett minne efter Annas far. Hon hade ju vetat det. Ändå hade hon lämnat in den på pantbanken bara för att få unna sig några bekväma dagar.
Ett halvår senare stod hon utanför sonens dörr en mulen lördag. Hjärtat slog så hårt att det nästan gjorde ont. I handen höll hon en påse.
Hon tryckte på ringklockan. I samma sekund ville hon vända om och gå därifrån innan någon hann öppna, men låset knäppte till.
Erik stod i dörröppningen. Smalare än förut, allvarlig i blicken.
— Mamma? Har det hänt något?
— Hej, Erik. Jag… jag ska bara störa en liten stund.
Bakom honom syntes Anna i hallen. När hon fick syn på sin svärmor stelnade hon till.
— Jag kom med det här, sade Margareta och räckte hastigt påsen till sonen. Här.
Erik tittade ner i den. Där låg en burk krusbärssylt och ett kuvert.
— Vad är det här?
— Sylten har jag kokat själv. Och i kuvertet… det är inte mycket. Men jag ska betala tillbaka lite i taget. För kedjan.
Anna tog ett steg närmare.
— Margareta, varför gör du så? Det behövs inte.
— Jo, det behövs, svarade hon stadigt och mötte Annas blick. Jag har varit på pantbanken och frågat vad den var värd. Jag ska ersätta allt. På riktigt. Jag arbetar nu. Jag syr.
Hon drog av sig handsken. Anna såg hennes händer: kortklippta naglar, små märken efter nålstick, huden sträv och förhårdnad. Händer som hade börjat arbeta igen.
— Jag… Margareta tappade rösten ett ögonblick. Jag var dum, Anna. Förlåt mig. Inte bara för pengarna. Förlåt mig för att jag inte uppförde mig som en människa. Jag trodde att man skulle bli älskad bara för att man fanns. Men kärlek måste man tydligen ta hand om.
Hon vände sig om för att gå, medan hon försökte dölja sina tårar.
— Mamma, vänta.
Erik grep tag i ärmen på hennes kappa.
— Vart ska du? Vattnet har ju precis kokat.
Anna tog tyst påsen ur sin mans hand. Hon lyfte upp burken och höll den mot ljuset.
— Krusbär? frågade hon lågt.
— Ja. Grön, sådan som Erik tyckte om när han var liten.
— Kom in, Margareta. Men ta av dig skorna, jag har just skurat golvet.
De blev sittande i köket. De drack te. Halskedjan gick förstås inte att få tillbaka. Men just då, när Margareta såg sin son breda sylten på en skiva bröd, förstod hon att något annat, något mycket viktigare, kanske ändå hade hunnit räddas. I allra sista stund.