Anna dök upp hos sin svärdotter utan att ha blivit bjuden, en lördag strax efter lunch. Hon visste att barnbarnen var sjuka, men på sistone hade Maria inte bett om någon hjälp. Hon hade bara sagt att hon skulle klara det själv. Visst, självständighet i all ära, men Anna var själv mamma och förstod alltför väl hur tungt det kunde vara med tre små barn i huset. Särskilt som Marias egna föräldrar bodde i en annan stad.
Därför bestämde hon sig för att vara lite fräck och åkte dit ändå. När Maria öppnade dörren behövde Anna bara kasta en blick på henne för att förstå att beslutet varit rätt. Svärdottern såg förfärlig ut, helt utmattad: mörka ringar under ögonen, håret hastigt uppsatt i en slarvig tofs och en fläck av barnmat på tröjan.
— Hej, hur är det med barnen?
Maria blinkade trött, nästan förvirrat, och svarade med matt röst:
— Erik har somnat, febern gick precis ner. Sofia har lugnat sig och tittar på tecknat. Lars sover fortfarande, han hade feber hela natten.
— Bra. Då gör vi så här: jag tar hand om barnen och du går och lägger dig, började Anna, men Maria avbröt henne plötsligt, skarpt och oväntat.
— Nej, Anna. Sätt er ner, är ni snäll. Jag måste tala med er.
Anna stelnade till. Det fanns något i svärdotterns ton som fick en kall oro att krypa längs armarna, och det började värka obehagligt någonstans vid hjärtat.
— Säg vad det är.
— Anna, jag respekterar er verkligen. Ni har alltid hjälpt mig med allt, men… Maria hejdade sig och svalde. — Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte tiga mer. På grund av er kommer jag och min man snart att skilja oss.
— Vad menar du?
— Precis det jag säger, utbrast sonens hustru, nu utan att kunna hålla tillbaka ilskan. — Ni kallar hela tiden Johan till er. Han åker hem till er nästan varje dag. Ena gången är det hjärtat, nästa gång blodtrycket, sedan yrsel. Han släpper allt — arbetet, barnen, mig — och rusar iväg till er. I dag är det lördag, och ändå sitter han på jobbet, för att han inte hann färdigt med rapporten på grund av er! Jag förstår att ni är ensam och att han är ert enda barn. Men ni är ingen gammal hjälplös kvinna, Anna. Ni är femtiofyra år. Och varför kom ni hit nu? För att hjälpa mig i en timme och sedan ligga utslagen i en vecka? Och sedan förebrår ni honom ständigt för att er hälsa blivit sämre av att ni hjälper oss!
Anna öppnade munnen, men Maria hade redan fått upp farten och gick inte att stoppa.
— Låt mig tala till punkt. Johan är också slutkörd. Ni vägrar ringa läkare! Till och med när era ben, som ni påstår, nästan ger vika, ringer ni inte ambulans! Jag står inte ut med det här spelandet på sjukdom längre!
Anna fick svårt att andas. Det gick långsamt upp för henne att svärdottern verkligen såg henne som någon sorts monster.
— Maria, jag…
— Nej, nog nu, avbröt Maria. Tårarna steg i hennes ögon, men hon slog ändå näven hårt i bordet. — Vi har tre barn och jag är föräldraledig. Jag behöver min man. Jag! Ni manipulerar honom bara med er hälsa. Ni är inte sjuk, ni vill bara inte släppa taget om er son. Han och jag sover inte tillsammans längre, vi pratar knappt. Han kommer hem bara för att äta och sedan försvinna till er igen. Barnen ligger med feber, och han är hos er! Varför kom ni hit egentligen? Johan svarar inte i telefon, så ni bestämde er för att kontrollera att er slav inte hade rymt?
Anna satt där, blek som kalk. Orden brände på tungan: ”Jag har aldrig kallat på honom och aldrig klagat över min hälsa. Jag är frisk som en nötkärna. Och dessutom hade han inte ens kommit hem till mig på mycket länge.”