Men Anna bet ihop och lät orden stanna där de var. Hon var inte dum. Plötsligt öppnade sig en mycket mörkare förklaring framför henne, och av den vände det sig i magen.
Ja, så var det förstås. Ju grövre en lögn är, desto lättare sväljer man den ibland. Och Maria ljög inte. Inte medvetet. Hon berättade bara den sanning som Johan hade matat henne med. Han hade säkert beskrivit sin stackars sjuka mor, sina plikter, sina nödvändiga besök. Anna förstod på en sekund var hennes kärleksfulle son egentligen brukade vara. Tack och lov hade Maria ännu inte lagt ihop bitarna.
— Maria, sade Anna lågt och vägde varje ord, rädd att försäga sig och förvärra allt. Förlåt att det har blivit så här. Jag har verkligen tänkt för lite på att han har familj. Dig. Barnen. Men jag har redan varit på undersökning, en väninna hjälpte mig med allt. Snart är jag helt återställd. Gå och lägg dig en stund nu, så stannar jag hos barnen.
Maria lyfte blicken. Ögonen var röda och blanka av gråt.
— Menar du det?
— Självklart. Du måste få sova. Jag svär på den hälsa jag har kvar att Johan inte ska åka till mig mer. Han ska vara hemma, där han hör hemma. Hos dig.
Efter ännu en kvävd snyftning gick Maria mot sovrummet. Anna tog hand om barnbarnen, som just vaknat, medan en iskall vrede sakta slog rot inom henne. Tyvärr visste hon alltför väl vad som väntade hennes svärdotter. Hon hade själv gått igenom något liknande när Johan bara var två år gammal, och det hade tagit henne evigheter att börja lita på människor igen.
Det var sent på kvällen när Anna till slut lämnade lägenheten. Johan hade fortfarande inte kommit hem. Han ”jobbade över”. Hon drog ett tungt andetag och ringde honom.
— Johan, var är du?
— På jobbet. Varför undrar du?
— Jaså. Så i dag är du alltså inte hos din döende mor?
Tystnaden som följde blev lång. Till slut hördes sonens förvirrade röst.
— Mamma…
— Jag frågade var du är.
— På jobbet.
— Är du säker på det?
— Mamma, inte nu…
— Johan, du ljuger för din fru och säger att du åker till mig. Att jag nästan ligger för döden. Tänker du förklara dig?
— Mamma, det är inte som du tror.
— Hem. Genast, fräste hon och avslutade samtalet.
Hela söndagen gick hon omkring som på nålar. Sonen hörde inte av sig, och hon hade ingen lust att ringa honom heller. På måndagen, vid lunchtid, tog hon sig till Johans kontor. Vid entrén fanns metalldetektor, receptionsdisk och en väktare. Folk strömmade in och ut åt alla håll; det liknade mer en myrstack än en arbetsplats. Anna gick långsamt fram till disken.
— God dag. Känner ni Johan Andersson?
Väktaren betraktade henne utan större intresse.
— Ja. Och?
Anna tog fram en femhundralapp, lade den smidigt på disken och täckte den med handen.
— Min vän, sade hon nästan ohörbart. Jag behöver veta vem han har ihop det med här på kontoret. Jag är hans mamma, och jag förstår mycket väl vad som pågår. Det är barnbarnen jag tänker på.
Mannens blick gled först till sedeln och sedan tillbaka till henne. Han suckade. I nästa ögonblick var pengarna borta, så snabbt att hon knappt hann se det.
— Det är knappast någon hemlighet, så jag gör väl inget hemskt, muttrade han. Han håller på med Emma från ekonomiavdelningen. Ung tjej, nyanställd. Han skjutsar runt henne överallt och har till och med ordnat en lägenhet åt henne. Jag kan kolla fram adressen i systemet.
Tio minuter senare stod Anna ute på gatan med en hopvikt lapp hårt pressad i handen. Inombords kokade hon, men innerst inne hade hon väntat sig just detta. Så banalt. Så förutsägbart. Frågan var bara om hennes son hade tillräckligt med skam i kroppen för att återigen ”åka till sin sjuka mor” — eller om kvällens ursäkt skulle bli ett möte som drog ut på tiden.