Anna hade ingen lust att dra ut på saken. Hon bestämde sig för att ta reda på sanningen direkt.
När hon visste att Johans arbetsdag var över, tog hon sig utan brådska till adressen som stod på lappen. Vid porten gled hon in samtidigt som en okänd kvinna, som mätte henne med en misstänksam blick. Anna brydde sig inte. Hon gick uppför trapporna till fjärde våningen och stannade framför dörren med nummer fyrtiotre.
Först ringde hon på. Sedan tog hon ett steg tillbaka och började banka hårt med foten mot dörrbladet.
— Öppna! Jag vet att du är där inne!
Naturligtvis visste hon det. Johans bil stod ju parkerad utanför huset.
Dörren öppnades av Johan. I hans ansikte for förvåning och rädsla över varandra.
— Mamma? Du… hur har du…
Anna svarade inte. Hon bara såg på honom. Bakom hans axel skymtade en ung kvinna. Hon kunde inte vara mer än tjugotvå. Fylliga läppar, smal midja, långt hår som föll nästan ända ner till höfterna. Hon bar en kort morgonrock som knappt täckte låren. En dröm, om man nu ville uttrycka det så.
Den unga kvinnan log osäkert och blev till och med röd om kinderna.
— Hej… Vem söker ni?
Johan blossade upp som en kokt kräfta och fick knappt fram orden.
— Det är min mamma.
Leendet försvann genast från kvinnans ansikte.
— Oj.
Anna tänkte inte slösa en enda sekund på artigheter. Hon grep tag i Johans skjortkrage, vred runt honom och knuffade ut honom i trapphuset med sådan kraft att han snubblade till. Han gjorde inget motstånd. Han var alldeles för chockad.
— Mamma, vi kan väl…
— Tyst!
Hon ryckte åt sig hans skor och kastade dem efter honom så att de slog mot hans rygg. Därefter vände hon sig mot den unga kvinnan, vars ansikte nu tydligt visade ren skräck.
— Och du lyssnar noga nu, lilla skönhet. Han har en fru. Och tre barn. Den äldsta är sju år, den yngsta bara ett halvår. Visste du det?
Kvinnan tog ett steg bakåt och pressade sig mot väggen.
— Jag… han sa att han skulle skilja sig…
— Johan säger mycket. Men när du släppte in honom i din säng, vad tänkte du med då? Hjärnan var det knappast.
— Mamma, nu räcker det! ropade Johan ute på avsatsen medan han försökte få på sig skorna.
— Håll mun! Anna vände sig inte ens om mot honom. Hon gick närmare den unga kvinnan, så nära att hon nästan stod ansikte mot ansikte med henne. — Jag varnar dig, flicka lilla. Även om han lämnar sin fru i morgon och springer hit till dig, förändrar det ingenting. Jag tänker inte erkänna dig som någonting. För mig kommer du inte att existera. Jag kommer inte på något bröllop, jag tänker inte se några barn du får, och jag släpper dig inte över min tröskel. Jag förbannar dig, förstår du? Och om du närmar dig honom en gång till, då häller jag syra över dig. Får jag sitta inne för det, så får jag väl göra det.
Den unga kvinnan grät nu. Tårarna rann nedför kinderna och hon snyftade som ett skrämt djur. Anna kände inte minsta lilla medlidande.
— Om du ringer honom en enda gång till, eller om han kommer hit igen, då får du skylla dig själv. Vad är det du ger dig in i? Karln har tre barn. Har du för få bekymmer i livet? Då ska jag ordna fler åt dig.
Hon vände tvärt, tog Johan hårt om axeln och drog honom nästan i nackskinnet nedför trapporna. Anna andades tungt, som om vreden hade fyllt hela hennes bröstkorg och inte lämnade plats för luft.
På andra våningen stannade hon och sjönk ner på fönsterbrädan. Johan stod framför henne med sänkt huvud, precis som en skolpojke som blivit ertappad med något riktigt fult.
— Nu lyssnar du på mig, sa hon lågt men vasst. Om du sätter din fot här igen får du ta konsekvenserna själv. Du ska reparera det du har förstört hemma hos din fru, inte springa efter andra kvinnor. Har du förstått?
— Mamma, jag klarar inte det här längre, svarade Johan tyst och vek undan blicken. — Jag har inte älskat Maria på länge. Det finns ingen glöd mellan oss. Vi lever som två grannar. Hon lagar mat, tar hand om barnen, städar och tvättar. Det är allt. Och jag vill ha något mer än så.