— Det jag vill, avbröt Anna honom, är att hon ska ha en man vid sin sida. Och att mina barnbarn ska få växa upp med sin pappa i huset. Du har ingen aning, Johan, om vad ensamhet gör med en människa. Jag uppfostrade dig på det sättet, ensam.
— Det där är inte samma sak! röt Johan till och höjde rösten. — Du…
— Nej, inte jag. Du, däremot, är din far upp i dagen, skar hon av. — Skillnaden är bara att han drack, medan du springer efter andra kvinnor. Men kärnan är densamma: så fort ansvaret blir tungt vill du fly. Är det jobbigt för dig? Tror du att det är lätt för henne? Tre små barn, nästan ingen avlastning. Har du ens försökt hjälpa henne? Gett henne pengar ordentligt, i stället för att lägga dem på ett sött ansikte som råkade blinka åt dig?
Johan svarade inte. Huvudet sjönk, och han stirrade ner i trappan som om han plötsligt hade upptäckt något där.
— Jag är trött, mumlade han till slut. — Jag är bara så fruktansvärt trött.
— Och därför passar inte en utsliten fru längre? fortsatte Anna, obeveklig. — Då är det väl hennes fel, förstås. Hon skulle inte ha fött tre barn åt dig. Du lovade ju henne evig kärlek, minns du det? Om hon inte hade trott på dig hade hon kanske legat på en strand någonstans vid havet nu, solbränd och utvilad. I stället står hon vid spisen, tvättar små rumpor och försöker hålla ihop ett hem, medan du roar dig med den där…
Hon avslutade inte meningen. Det behövdes inte.
Johan sjönk ner på ett trappsteg och dolde ansiktet i händerna.
— Jag vet inte vad jag ska göra, sa han dovt.
Anna visste däremot precis. Hon såg hela fortsättningen framför sig, lika tydligt som om den redan hade hänt. Maria skulle begära skilsmässa, ta barnen och flytta till sina föräldrar i en annan stad. Johan skulle till slut stå där utan hem, kanske komma krypande tillbaka till henne medan lägenheten delades upp och allt det praktiska malde sönder dem. Och under tiden skulle sådana där kvinnor fortsätta dyka upp — ytliga, giriga och redo att ta vad de kunde få.
— Jag ska tala om för dig vad du ska göra, sa hon kallt. — Du stannar hos din fru tills barnen är stora. Tycker du inte om det? Då får du stå ut. Du valde det här själv. Jag frågade dig gång på gång innan bröllopet om du verkligen var redo. Du sa ja. Då får du börja leva som en vuxen människa också. Hjälp Maria. Ta hand om barnen. Jag har väl min del i skulden, jag med, som inte fostrade dig bättre. Men det tänker jag rätta till nu. Redan i helgen tar du med dig barnen och kommer hem till mig. Vi går på zoo. Maria ska få vila.
Johan lyfte blicken, uppriktigt förskräckt.
— Menar du allvar? De är ju små!
— Jaså? Är de det? svarade Anna torrt. — Då är det väl tur att de har två föräldrar. Du är lika mycket pappa som hon är mamma. Och en sak till: redan i dag lämnar du över bankkortet till din fru.
— Mamma, nej! Du kan inte bestämma över mig! Jag är inget barn längre!
— Inte barn? Anna såg på honom med en blick som fick honom att tystna. — Maria har inte ens råd att köpa nya underkläder åt sig själv, medan du betalar hyra åt en annan kvinna? Fint. Då får du prova hur det känns att leva utan pengar ett tag. Sådana där beundrarinnor försvinner snabbt när plånboken stängs. Och om du inte lyssnar på mig, Johan, då vet du mycket väl vad jag kan göra. Jag ser till att folk får veta. Alla. Och om det behövs hjälper jag dig dessutom att bli av med jobbet. Jag tänker inte skydda dig i det här.
De blev kvar i trapphuset länge, nästan en halvtimme. Anna talade, lugnt men hårt, och Johan satt tyst bredvid henne. För varje minut verkade något i honom sjunka ihop. Till sist frågade han, nästan som en pojke:
— Mamma… kommer du verkligen att hålla koll på mig så att jag inte är otrogen igen?
— Ja, svarade hon utan att tveka. — Det kommer jag. Jag vill inte att mina barnbarn ska växa upp i en sönderslagen familj. Räcker det som svar?
Ett år senare satt Anna vid köksbordet hemma hos sin son. Inifrån vardagsrummet hördes barnens glada rop när de sprang runt med leksakerna hon hade tagit med sig. Maria vaggade den yngsta i famnen, och Johan stod vid diskbänken och skalade potatis.
— Nå, sa Anna och lutade sig tillbaka. — Vad har ni tänkt göra på nyår?
— Vi blir hemma, svarade Johan utan att tveka. — Nyår är en familjehögtid.
De pratade en stund om maten, barnens kläder och vilka tider de skulle försöka hålla för att inte de små skulle bli övertrötta. Sedan gled samtalet över till den nya butiken som hade öppnat bara ett kvarter bort. Det var vardagligt prat, sådant som utomstående kanske skulle kalla tråkigt. Men för Anna lät det som lugn.
Hon log tyst för sig själv. Hon visste att Johan inte längre åkte till den där kvinnan. Han var hemma oftare, tog ansvar, hjälpte till utan att behöva bli ombedd varje gång. Maria hade förändrats sedan hon fått både stöd och tillgång till pengarna. Hon hade fått färg på kinderna igen, börjat skratta oftare och anlitade ibland barnvakt för att få några timmar för sig själv.
Friden hade återvänt till deras hem. Och Anna var innerligt tacksam över att hon hade hunnit ingripa i tid.