Sedan lade jag till, med samma lugn:
— Och en sak till: din mamma får inte rätt till mitt sovrum bara för att du inte vågade säga nej till henne.
Jag sköt papperen en aning åt deras håll.
— Hon kan inte flytta in här, få nycklar och folkbokföras på adressen utan mitt godkännande. Det här är ett hem, inte någon genomgångshall med en rumänsk vitrinskänk som biljettkontroll vid entrén.
Min svärmor ryckte fram i stolen, röd av förnärmelse, men hejdade sig tvärt.
Måttbandet som stack upp ur fickan på hennes kofta hade på ett ögonblick förlorat all sin hotfulla betydelse. Det såg inte längre ut som ett maktredskap, utan som precis vad det var: en billig plastpryl.
Lagen låg kvar på bordet mellan oss, tung och obeveklig, som en gjutjärnspanna.
— Du… du tänker alltså kasta ut hans egen mor? pressade Maria fram, och hennes myndiga röst gled över i darrande martyrton.
— Ni står inte utan tak över huvudet. Ni har en alldeles utmärkt tvåa, svarade jag. — Men det är väl svårt för er att klara er själv? Ni behöver kanske omsorg?
Jag vände mig mot Erik.
— Du ville ju ordna det bra för din mamma, eller hur? Du gav henne nycklar bakom min rygg. Du köpte madrass. Fint. Då får du fullfölja din plikt som son. Gå och packa.
— Va… packa vart? Erik blinkade, som om orden inte gick att tolka.
— Hem till din mamma. Kärleken till nästan brinner alltid starkare när nästan bor någon annanstans.
Jag pekade mot hallen.
— Du flyttar till Maria. Där kan du hjälpa till med vardagen, mäta blodtryck och bevisa din kärlek i praktiken. Inte på min bekostnad.
Jag lutade mig tillbaka.
— Och om du försöker stanna här, lämnar jag in ansökan om bodelning i morgon.
Han öppnade munnen, men jag hann före.
— Då får du dina blygsamma kvadratmeter, säljer dem för småpengar och hamnar ändå hos mamma. Skillnaden är bara att det då blir permanent.
Samma kväll hjälpte jag personligen min make att trycka ner kläder i en sportbag, beställde en taxi och skickade ut dem båda genom dörren, tillsammans med kartongen full av kristallglas.
Sedan började en vecka av fulländad tystnad.
Jag kom hem till min rena lägenhet, sov i mitt eget sovrum — efter att ha knuffat ner den främmande madrassen på golvet — och visste med stillsam säkerhet att katastrofen på andra sidan stan var oundviklig.
Erik var en man formad av bekvämlighet.
Han var van vid att strukna skjortor på något magiskt sätt dök upp i garderoben, att kylskåpet frambringade färdig mat av sig självt och att smutsiga strumpor, slängda vid soffan, försvann spårlöst ur universum.
Maria hade däremot levt ensam i tio år, i klinisk ordning, tystnad och fasta rutiner, där till och med dammet tycktes veta sin plats.
Redan tredje dagen ringde Erik och frågade dystert hur man startade tvättmaskinen.
På femte dagen nådde ryktena mig. Maria hade beklagat sig för samma Karin över ”den där stora karln” som tömde kylskåpet, hade teven på till midnatt och lämnade smulor efter sig överallt.
Det visade sig att skryta om sin son inför grannarna var en sak.