Att däremot ha en fullvuxen hushållskatastrof boende hemma hos sig var något helt annat.
Exakt en vecka senare hördes en försiktig ringning på dörren.
Erik stod ensam utanför. Han såg skrynklig ut, skuldmedveten och så olycklig att det nästan hade varit komiskt om jag inte varit så arg.
— Anna… jag… jag kom tillbaka, sa han och skiftade tyngden från den ena foten till den andra. — Mamma mår mycket bättre nu. Blodtrycket är normalt igen. Hon säger att hon klarar sig alldeles utmärkt själv.
Jag ställde mig mitt i dörröppningen, lade armarna i kors och rörde mig inte en centimeter.
— Men så fantastiskt. Ett medicinskt mirakel på bara sju dagar. Det borde nästan anmälas till en facktidskrift, sa jag torrt. — Lyssna noga nu, Erik. Du kommer bara in här om du accepterar mina villkor.
Han sänkte huvudet utan att protestera.
— För det första, fortsatte jag och lät varje ord falla tungt, för du över pengar till mig nu, direkt, för madrassen du köpte med våra gemensamma pengar.
— För det andra ordnar du själv med bärhjälp. I morgon ska den där madrassen vara borta från mitt sovrum.
— Och för det tredje: om jag en enda gång till får veta att du har lovat något bakom min rygg, eller lämnat ut nycklar till min lägenhet till någon, då flyttar du hem till din mamma med dina väskor och en skilsmässoansökan. Har jag uttryckt mig tillräckligt tydligt?
— Ja, mumlade han dovt och tog fram mobilen för att öppna bankappen.
— Nycklarna också, sa jag.
Utan ett ord lossade Erik lägenhetsnycklarna från sin knippa och lade dem i min hand.
Först då, för första gången på en vecka, klev jag åt sidan.
På lördagen började nästa akt i det högtidliga återtåget.
Först kom flyttkarlarna och bar ut madrassen. Inplastad i sin fabriksförpackning såg den inte längre ut som ett hjälpmedel för hälsan, utan mer som ett skamligt bevisföremål.
Därefter dök Maria upp för att hämta resterna av sitt misslyckade fälttåg: kartonger, kristallglas och drömmen om att placera ett rumänskt vitrinskåp i mitt sovrum.
Hon släpade tyst sakerna mot hissen, medan Karin hade klivit ut på trappavsatsen och följde varje rörelse med en blick som kunde ha gått igenom betong.
Av Marias tidigare befälsmässiga hållning fanns inte mycket kvar. Hon gav inga order längre. Hon kastade inte ens en blick mot mitt sovrum.
Karin kunde förstås inte låta bli.
— Men Maria, hur blev det med adressändringen då? Ni skulle väl skriva er här, om jag inte minns fel?
Maria tryckte kartongen med kristallen så hårt mot bröstet att man kunde tro att den innehöll spillrorna av hela hennes högkvarter.
— Jag har ångrat mig, pressade hon fram.
— Så kan det gå, sa jag. — Ibland räcker det med en enda vecka av familjelycka för att en människa ska komma ihåg var hon faktiskt bor.
En vecka tillsammans med den älskade sonen hade botat Maria bättre än alla tabletter i världen.
Mot blodtrycket. Mot ensamheten. Och framför allt mot vanan att leva på någon annans bekostnad.