— Ta ut pengarna, mamma behöver dem genast! befallde min man och föste mig mot bankomaten med en beslutsamhet som om vi tillsammans skulle storma en bunker och hela mänsklighetens framtid vilade på mitt bankkort.
Ändå hade Erik varit märkligt öm redan i bilen. Han sänkte till och med radion och upprepade två gånger:
— Bli bara inte upprörd, okej? Mamma har det redan jobbigt.
Då anade jag fortfarande inte att jag inte var på väg till det efterlängtade inköpet, utan till ett slags ekonomiskt förhör med vittnen.
Jag stannade tvärt och lät kortet ligga kvar i plånboken. Framför bankomaten, så att hon effektivt blockerade alla andra som väntade, stod min svärmor, Margareta.
Bredvid henne vilade en väska så stor att den lika gärna kunde ha varit en hundkoja i tyg. I handen höll hon hårt om två pass och en mapp med något kvitto. Men det mest talande var hennes ansiktsuttryck: hon såg inte ut som någon som ber om hjälp, utan som en drottning som nådigt tar emot tribut från ett besegrat folk.
Allt klarnade med obehaglig hastighet.
I flera månader hade jag lagt undan pengar, lite i taget. Jag sparade till en rejäl industriell overlockmaskin, inte någon plastig leksak för att fålla gardiner, utan ett riktigt arbetsredskap. Med den skulle jag kunna ta beställningar, sy för försäljning och äntligen sluta vara beroende av Eriks ekonomiska humörsvängningar.
Modellen var redan utvald. Butiken hade lovat att hålla den åt mig till kvällen, och i mitt huvud stod maskinen redan vid fönstret, där den skulle ersätta alla Eriks eviga löften om att vi skulle köpa den ”senare”.
Men på vägen dit hade rutten plötsligt ändrats.
— Vad är det som är så akut? frågade jag lugnt och såg på den märkliga lilla uppställningen framför mig.
Erik ryckte irriterat på axeln. Hans ansikte fick det där stressade martyruttrycket män ofta tar till när de vill framstå som goda söner, men helst tänker låta någon annan betala för hjältemodet.
— Anna, vi förklarar sen. Ta bara ut pengarna. Folk väntar ju, sa han och försökte skärma av mig med ryggen, som om jag kunde fly rakt genom köpcentrumets glasvägg.
Margareta fyllde genast i, klagande och en oktav ljusare än vanligt:
— Lilla Anna, gör oss inte till åtlöje inför folk. Handpenningen brinner inne om en timme! Byrån har ett stenhårt villkor: resten måste betalas före sex i kväll, annars går platsen till någon annan och pengarna betalas inte tillbaka!
Ordet handpenning skar i öronen. Välgörenhet brukar sällan kräva förskottsbetalning.
Jag tog ett halvt steg fram.