Innan Margareta hann värja sig sträckte jag ut handen och drog försiktigt, men utan att ge efter, mappen med kvittot ur hennes grepp.
Precis som jag anat. En sista minuten-vistelse på ett subventionerat kurhotell. För två personer. Dubbelrum av lyxklass, fem måltider om dagen och lerinpackningar på schemat. Handpenningen var mycket riktigt redan betald. Resten hade de, av allt att döma, tänkt plocka ur min plånbok.
För min käre make visste ju exakt, på kronan, hur mycket jag hade sparat till min överlockmaskin. Och han hade tydligen redan lovat sin mamma: ”Hon ska ändå ta ut pengarna i dag, jag kör henne dit.”
Upplägget var nästan elegant i sin småaktiga lumpenhet. Köra frun till bankomaten ”när vi ändå passerar”, ställa henne inför fullbordat faktum med både svärmor och främlingar som publik, och lita på att en väluppfostrad svärdotter skulle skämmas för mycket för att ställa till scen. Då skulle hon snällt betala någon annans nöje.
Familjeekonomi är en märklig uppfinning. När jag behöver något heter det att ”vi måste prata om gemensamma utgifter”. När hans släkt vill ha pengar förvandlas det plötsligt till ”din självklara plikt, ställ inga frågor”.
Jag sänkte blicken mot det andra namnet på bokningen. Maria. Eriks lillasyster, trettionio år gammal, vars största och egentligen enda merit i livet var rollen som ”mammas lilla glädje”. Maria hade aldrig lyckats stanna på en arbetsplats längre än tre månader, men hon blev regelbundet utmattad av livets hårda krav.
Jag såg upp på Margareta och frågade kort:
— Vems resa är det här?
Margareta blinkade snabbt flera gånger.
— Vad menar du, vems? Min och lilla Marias, förstås. Flickan är alldeles slutkörd, hon har nervsammanbrott av allt jobbsökande… Men vi är ju familj, lilla Anna!
Jag nickade långsamt och stoppade tillbaka plånboken i väskan. Sedan drog jag igen dragkedjan. I tystnaden som följde lät klicket nästan överdrivet skarpt.
— Utmärkt. Om det är mina pengar, då är det också min plats på kurhotellet. Vi går till resebyrån nu och skriver över Marias bokning på mig. Jag är också trött, fast inte av arbete, utan av att leta efter sunt förnuft i er familj.
Margareta tillfrisknade på en sekund. Hon rätade på ryggen, och rösten fick en hård klang som hos en exercisinstruktör.
— Vad pratar du för strunt?! Skriva över? Det där är vår semester! Maria håller redan på att packa!
— Då är det också era pengar, svarade jag lugnt och räckte tillbaka mappen med kvittot. — Ha en trevlig resa.
Erik blev mörkröd i ansiktet. Hans perfekta plan föll sönder inför den häpna kön vid bankomaten.