Erik tog ett steg närmare mig och väste mellan tänderna:
— Anna, lägg av nu. Ställ inte till med en scen. Den där overlocken är inget akut, du kan köpa den när nästa lön kommer. Mamma ber ju om hjälp!
Jag såg på min man, och just då var det som om den tunna guldfärgen flagnade av honom. Framför mig stod inte längre mannen jag hade gift mig med, utan en småskuren bedragare som ville betala inträdet till klubben ”Den goda sonen” med min dröm som insats.
— Föreställningen planerade du och din mamma långt före det här, sa jag. Ni kallade in publik, delade ut roller och ordnade scenen. Jag gjorde bara misstaget att inte köpa biljett till premiären.
Med en kort gest visade jag mot bankomaten, mot kön och mot Margareta som stod stel som en saltstod. Sedan vände jag mig om och gick längs gallerian genom köpcentret.
Märkligt nog darrade inte benen. Hjärtat rusade inte heller. I stället bredde en kall, nästan kristallklar stillhet ut sig inom mig.
Det visade sig att släktband inte prövas i olycka, utan framför en bankomat, när någon med ärlig blick försöker få pinkoden till ens framtid.
Bakom mig hördes snabba steg. De kom efter mig. Margareta jämrade sig högt om skamlösa svärdöttrar, och Erik flåsade fram att jag skulle stanna genast. Men jag fortsatte, ända tills jag stod vid kassan i butiken för symaskiner och syutrustning.
När Erik och hans mamma stormade in på avdelningen höll jag precis mobilen mot kortläsaren. Det lilla pipet från betalningen lät i deras öron som en begravningsmarsch för hela deras efterlängtade spaweekend.
— Grattis till köpet! kvittrade expediten glatt. — Ni hade verkligen tur med tajmingen. Just i dag får man, vid full betalning av en overlockmaskin, ett professionellt set med pressarfötter på köpet, ett serviceintyg för kostnadsfri genomgång och dessutom ett deltagarpass till stadens hantverksmässa för hemmakreatörer.
Jag tog emot kvittona. Pengarna hade inte bara stannat hos mig. De hade förvandlats till den start jag så länge hade fantiserat om. Två meter bort stod Erik och Margareta med ansikten som om någon just hade kört iväg med en skåpbil full med guld framför näsan på dem.
Efterräkningen dröjde inte.
Redan en timme senare ringde Margareta till Erik och grät. Bokningen på kurhotellet hade avbokats, och handpenningen var förlorad.
Maria ställde till med ett praktfullt sammanbrott. Hon hade nämligen hunnit lägga upp en bild på sin packade resväska med texten: ”Åker bort och vilar från alla avundsjuka människor.” Under bilden hade någon redan hunnit skriva syrligt: ”Maria, vilket spa bor de avundsjuka på?” En timme senare var fotot borta, och tillsammans med det försvann även Maria själv ur alla familjechattar i nästan ett dygn.