På kvällen försökte Erik ta på sig rollen som den rättmätigt förorättade. Han klev in i köket just som jag höll på att packa upp min nya, blänkande overlockmaskin, lade armarna i kors och sa med tung röst:
— Du gjorde mig till åtlöje inför mamma. På grund av din snålhet förlorade de pengar.
Jag lade ifrån mig bruksanvisningen, reste mig och gick fram tills vi stod nästan ansikte mot ansikte. Jag vek inte undan blicken.
— I dag hjälpte du inte din mamma, Erik. Du körde mig till bankomaten som om jag vore en plånbok med ben, och du hade fått för dig att du fick bestämma över frukten av mitt arbete. Lägg det här på minnet: nästa gång kör du bara dig själv — rakt in i ett samtal om varför jag över huvud taget ska ha en sådan man. Och det där är inget hot. Det är ett konstaterande.
All hans självsäkra hållning rann av honom på en sekund. Utan att säga något vände han sig om och försvann in i rummet. Resten av kvällen kom inte ett ord från honom.
Dagen därpå öppnade jag ett separat konto och styrde om alla inkomster från kommande beställningar dit. Det gemensamma kortet fick vara kvar enbart till räkningar, mat och sådant som faktiskt hörde hushållet till.
— Eftersom du verkar blanda ihop mitt bankkort med Margaretas familjekassa, är den dörren stängd nu, sa jag till honom. — Vänj dig vid ett liv utan någon annans pinkod.
Mitt i natten plingade mobilen till. Ett meddelande från Margareta: ”Du förstörde en efterlängtad vila för två sjuka kvinnor. Gud får döma dig.”
Jag log snett medan jag skrev tillbaka:
”Nej, Margareta. Jag lät bara bli att betala för andras fräckhet. God natt. Och hälsa Maria att jag snart kan behöva en assistent — jag betalar praktiklön.”
Två dagar senare kom Erik hem med en kartong fina trådar och tillbehör till overlockmaskinen. Han ställde den på bordet och sa lågt:
— Jag betedde mig som en idiot. Inte som en son. Inte som en make. Bara som budbärare åt mammas önskelista.
— Budbärare är ett riktigt yrke, svarade jag svalt. — Den dagen var du mest en översättare av någon annans oförskämdhet.
Efter det nämnde Erik inte en enda gång orden ”mamma behöver det akut” i närheten av en bankomat. Och Margareta lärde sig en sak ordentligt: försöker man köpa en kurvistelse på svärdotterns bekostnad, finns det en betydande risk att resan plötsligt hamnar hos svärdottern i stället. Eller inte hos någon alls.
En månad senare stod jag på en marknad och sålde mina fem första plagg. Jag fick dessutom tre nya beställningar, och för första gången på länge kom jag hem med pengar som inte luktade Eriks godkännande, utan mitt eget arbete.
För andras drömmar går inte att ta ut i kontanter. Inte ens när mamma behöver det väldigt, väldigt akut.