— Vad håller du på med, har du gått i strejk eller?! — fräste hennes man. — Mamma orkar inte ensam, och du sitter bara och pillar med mobilen!
Anna satt vid skrivbordet i sitt arbetsrum och granskade layouten till en ny kunds webbplats. På den bärbara datorns skärm växlade färgfält, typsnitt och små ikoner framför henne. I fyra år hade hon arbetat hemifrån som webbdesigner, och inkomsterna var fullt tillräckliga. Uppdragen tog sällan slut, hon styrde själv över sina arbetsdagar, och just det sättet att leva passade henne utmärkt.
Ytterdörren öppnades, och Erik kom in i lägenheten. Han drog av sig jackan, hängde in den i garderoben och gick vidare mot köket.
— Anna, är du hemma? ropade han.
— Ja, jag jobbar! svarade hon utan att släppa blicken från skärmen.
En stund senare stod Erik i dörröppningen till hennes rum och lutade axeln mot karmen.
— Hör på, jag måste prata med dig. Det är viktigt.
Anna vände sig bort från datorn och såg på honom. Redan hans ansiktsuttryck sade henne att samtalet inte skulle bli enkelt.
— Vad har hänt?
— Det gäller mamma, sade Erik och gnuggade sig över näsroten. — Hennes hus ute i byn håller bokstavligen på att rasa ihop. Taket läcker, kaminen ryker in, väggarna har blivit fuktiga. Hon klarar inte en vinter där.
Anna stelnade till. Hon anade redan vart han ville komma.
— Och vad menar du att vi ska göra?
— Vi borde ta hit henne. Åtminstone över vintern, sade Erik och undvek hennes blick. — Vi har ju tre rum. Det går att ordna.
Anna sjönk bakåt i stolen och lade armarna i kors över bröstet. Under de tre år hon och Erik varit gifta hade hon bara träffat Maria några få gånger, och efter varje möte hade en obehaglig känsla dröjt sig kvar. Hennes svärmor var en bestämd och styrande kvinna, övertygad om att hon visste bäst i precis alla frågor.
— Erik, förstår du hur mycket det här kommer att påverka vårt liv?
— Hon är min mamma, Anna. Jag kan inte lämna henne i ett hus som faller sönder, sade han och såg till slut rakt på henne. — Snälla.
Anna drog ett tungt andetag. Hon förmådde inte säga nej; Erik skulle ha uppfattat det som ett svek. Dessutom insåg hon själv att man inte kunde låta en äldre människa bo kvar under sådana förhållanden.
— Okej, sade hon till sist. — Men bara över vintern. Och hon ska inte lägga sig i hur vi har det här hemma.
— Självklart, självklart! Tack, älskling! Erik andades ut av lättnad och kysste henne på hjässan.
Lägenheten var faktiskt en trerummare, och den tillhörde Anna. Hon hade ärvt den av sin mormor fem år tidigare, innan hon ens lärt känna Erik. Efter bröllopet hade de helt enkelt fortsatt bo där tillsammans. Erik arbetade som chef på ett byggföretag och tjänade hyggligt, men inte så mycket att de skulle ha haft råd med bolån eller en större hyreslägenhet.
En vecka senare kom Maria. Erik körde själv ut till byn för att hämta henne och återvände med tre enorma resväskor och två fullpackade väskor.
— God dag, Maria, sade Anna i hallen och försökte ta emot en av resväskorna.
— God dag, svarade hon torrt och lät blicken glida genom lägenheten med tydligt dömande min. — Så det är alltså här jag ska bo?
— Ja, det här blir ditt rum, sade Anna och visade mot det bortre sovrummet. — Vi har ställt in en säng, en garderob och allt annat du kan behöva.
Maria gick in, såg sig omkring och rynkade sedan på näsan.
— Lite trångt är det. Nåja, vintern ska jag väl stå ut.
Hon började packa upp, medan Anna gick ut i köket med en dov irritation i magen. ”Trångt”, tänkte hon. Rummet var femton kvadratmeter stort, mer än nog för en person.
De första dagarna förflöt ändå ganska lugnt. Maria installerade sig, tömde sina väskor och bekantade sig med lägenheten. Anna arbetade i sitt rum, Erik åkte till kontoret som vanligt, och svärmodern skötte mest sitt eget.