Men redan efter en vecka började stämningen skifta. Maria hade på kort tid gjort sig fullständigt hemmastadd och kommit fram till att lägenheten behövde ”styras upp”. När Anna en förmiddag kom tillbaka från köket med en kopp kaffe i handen, stannade hon tvärt i dörröppningen till vardagsrummet. Alla hennes böcker på hyllorna hade flyttats om.
— Maria, vad har hänt här? frågade hon och blev stående mitt på golvet med koppen i handen.
— Vadå hänt? Jag skapar lite ordning, svarade svärmodern och drog trasan över en hylla. — Det såg ju förskräckligt ut här. Böckerna stod huller om buller. Nu är de sorterade efter storlek, mycket prydligare.
— Fast jag hade ställt dem så för att det passade mig…
— Passade! Maria fnös. — Ni unga människor vet inte ens vad ordning betyder längre. Jag tittade in i köket också. Kastrullerna ligger kors och tvärs, gryn och mjöl är upphällda i en massa olika burkar… Nej, här finns mycket som måste göras om.
Anna knep ihop läpparna men svarade inte. Hon orkade inte ta en strid, och några omflyttade böcker var trots allt inte värda ett bråk. I stället gick hon tillbaka till sitt arbetsrum och stängde dörren bakom sig.
Allt eftersom dagarna gick började Maria lägga sig i mer och mer. Hon hade synpunkter på hur Anna kokade soppa, påstod att det inte var tillräckligt rent, att tvätten borde skötas oftare och att disken diskades på fel sätt. När Anna försökte prata med Erik om saken viftade han mest bort det. Hans svar var alltid detsamma: hans mamma ville bara hjälpa till, och Anna borde inte ta åt sig.
En onsdagsmorgon satt Anna framför datorn och finjusterade designen till en landningssida åt en stor kund. Deadline låg bara två dagar bort, och det återstod fortfarande en hel del arbete. Hon var djupt koncentrerad och flyttade runt detaljer på skärmen när dörren plötsligt slogs upp och Maria klev in utan att knacka.
— Anna, har du verkligen inget vettigare för dig? sade hon och stannade i dörröppningen med händerna i sidorna. — Gå till affären. Det behövs saker till lunchen. Potatisen är slut, och vi måste ha lök och morötter.
Anna vred långsamt på stolen.
— Maria, jag arbetar. Om en halvtimme har jag möte med kunden.
— Arbetar! Svärmodern gjorde en avfärdande gest. — Du sitter ju bara på internet och flyttar runt bilder. Det där är inget riktigt arbete. När jag var ung slet jag på fabrik, det var arbete det.
— Det här är mitt yrke, och jag tjänar pengar på det. Jag kan inte gå och handla just nu.
— Kan inte? Och vem ska göra det då? Ska jag springa upp och ner för trapporna i min ålder? Jag har ont i ryggen!
Anna drog ett djupt andetag och svalde det skarpa svar som låg på tungan.
— Vi kan prata om det senare. Jag är klar vid två, då kan jag gå.
Maria muttrade något ohörbart, vände på klacken och gick därifrån. Dörren smällde igen så hårt att kaffekoppen på skrivbordet darrade.
Nästa dag hände samma sak igen. Anna satt och gick igenom en teknisk kravspecifikation från en ny kund när Maria än en gång stormade in.
— Anna, kom hit genast och hjälp mig städa! Jag orkar inte göra allt själv. Den här lägenheten är ju enorm!
— Jag är mitt i arbetstiden, svarade Anna utan att ens vända sig om. Blicken satt kvar på skärmen.
— Just det där är vad jag menar, sade Maria skarpt. — Du gör ingenting! Du sitter hemma hela dagarna och är inte till någon nytta. Res dig upp och hjälp till.
— Jag. Jobbar, pressade Anna fram mellan tänderna.
— Jobbar! En riktig kvinna tar hand om hemmet, hon sitter inte och glor in i en maskin hela dagen.
Då brast något inom Anna.
— Maria, nu räcker det. Du kan inte bara rusa in här utan att knacka! Det här är mitt rum och min arbetsplats. Jag tjänar pengar här, pengar som för övrigt också gör det möjligt för dig att bo hos oss.
Maria stelnade, djupt förolämpad. Sedan gick hon därifrån med tunga, demonstrativa steg genom hallen.
På kvällen, när Erik kom hem, hade hon redan hunnit berätta sin version. Hon klagade för sin son över hur illa svärdottern hade behandlat henne. Erik sökte upp Anna, men samtalet blev allt annat än lugnt.
— Anna, varför var du så hård mot mamma? Hon är ändå äldre.
— Erik, hon avbryter mig hela tiden när jag arbetar. Jag har deadlines, kunder och ansvar.
— Och? Kan du inte hjälpa henne i fem minuter?
— Fem minuter? upprepade Anna och stirrade på honom. — Det handlar inte om fem minuter. Det händer tio gånger om dagen, och varje gång rycks jag bort från jobbet.