— Du förstorar upp det där. Mamma vill bara ha ordning.
Anna gjorde en trött gest med handen och gick tillbaka in i sitt rum. Det fanns ingen mening med att fortsätta. Orden studsade ändå bara mot en vägg.
Under de följande dagarna blev stämningen i lägenheten allt tyngre. Grälen kom oftare, irritationen låg som ett lock över varje måltid och varje kort samtal. Maria uppträdde mer och mer som om hemmet tillhörde henne, som om det var hon som hade sista ordet om allt. Anna drog sig undan, tystare för varje dag, medan Erik försökte låtsas att han stod utanför konflikten. Men så snart det verkligen gällde valde han ändå sin mammas sida.
Så kom lördagen.
Anna hade ett uppdrag som inte fick misslyckas: en företagswebbplats åt ett byggföretag. Den skulle levereras samma kväll. Om hon inte hann klart riskerade hon både kunden och betalningen. Arbetet var omfattande, med många detaljer, och krävde att hon fick tänka ostört från början till slut.
Hon steg upp redan klockan sju, drack kaffe i köket utan att säga mycket, stängde sedan dörren om sig och satte sig vid datorn. Timmarna försvann utan att hon märkte det. Hon arbetade intensivt, utan pauser, gick inte ens ut för att äta frukost och lade mobilen med skärmen nedåt bredvid sig för att inte bli distraherad.
Vid lunchtid var de viktigaste sidorna nästan färdiga. Det återstod bara att göra klart sidfoten, kontrollera hur allt såg ut i mobilen och sedan ladda upp materialet på servern. Anna sträckte på ryggen, masserade nacken med ena handen och tog upp telefonen för att snabbt titta igenom arbetschatterna.
Just då flög dörren upp så häftigt att den slog i väggen.
Erik stod i öppningen. Ansiktet var blossande rött och händerna knutna.
— Vad håller du på med, har du gått i strejk eller? röt han. — Mamma orkar inte allt själv, och du sitter här och pillar med telefonen!
Anna släckte långsamt skärmen och vände blicken mot honom. I några sekunder sa hon ingenting. Hon såg på honom som om hon behövde försäkra sig om att hon verkligen hade hört rätt.
— Vad sa du nu?
— Jag sa att det räcker med slappandet! Mamma har varit på benen sedan i morse, hon lagar mat och städar, medan du sitter här inne och glor på mobilen!
Anna reste sig från stolen. När hon svarade var rösten låg, klar och iskall.
— Jag glor inte på mobilen. Jag arbetar. Jag har arbetat i fem timmar utan avbrott med ett akut projekt som drar in pengar till det här hemmet.
— Arbetar? Erik slog ut med handen. — Du sitter på internet! Riktigt arbete är när man går till ett kontor, som jag gör. Du breder ut dig här hemma och har ändå mage att säga emot.
— Jag tjänar lika mycket som du, sa Anna, och ilskan började bränna i bröstet. — Mina uppdrag betalar elen, maten, kläderna. Eller tror du att pengarna bara ramlar ner från himlen?
— Höj inte rösten åt mig! skrek Erik. — Du är egoistisk. Du tänker bara på dig själv. Familjen betyder ingenting för dig.
— Familjen? Vilken familj? Anna tog ett steg mot honom. — Din mamma styr allt här, hon förödmjukar mig, och du försvarar henne varje gång. Det här är ingen familj. Det är ett straff.
— Du är otacksam! Mamma försöker för vår skull. Hon vill hjälpa till.
— Hon hjälper inte. Hon förstör. Hon lägger sig i mitt arbete, mina saker och mitt liv.
I samma ögonblick kom Maria in i rummet. Hon torkade händerna på en kökshandduk och såg från den ene till den andra.
— Vad är det som händer här? Erik, är allt bra?
— Mamma, det är Anna som ställer till bråk, sa Erik genast, nu med en klagande ton.
— Det visste jag väl, sa Maria och fäste en hård blick på sin svärdotter. — Ingen respekt för äldre människor, ingen respekt för sin man. Förstår du överhuvudtaget hur man uppför sig? En hustru ska stötta sin man och sköta hemmet, inte sitta framför datorn från morgon till kväll.
Då var det som om något brast inom Anna. All trötthet, alla förödmjukelser och all ilska som hon hade svalt under lång tid vällde upp på en gång.
— Nu räcker det! Det är slut! Ut härifrån, båda två, ut ur min lägenhet!
Det blev alldeles tyst. Erik och Maria stirrade på henne som om de inte begrep orden.
— Va? fick Erik till slut fram.
— Jag sa: ut, upprepade Anna, lugnt men obevekligt. — Det här är min lägenhet. Min. Det är jag som bor här, och det är jag som avgör vem som får stanna.