— Anna, har du blivit fullständigt tokig?
— Nej, tvärtom. Jag har äntligen vaknat, svarade hon och pekade mot ytterdörren. — Jag tänker inte längre acceptera att bli trampad på i mitt eget hem. Inte jag, och inte mitt arbete heller. Ni packar era saker och går.
— Anna, du menar väl inte allvar? Erik sträckte sig efter hennes hand, men hon drog undan den innan han hann röra vid henne.
— Jo. Jag menar vartenda ord. Ni har en timme på er att samla ihop era tillhörigheter.
— Men hon är min mamma! Hon har ingenstans att ta vägen!
— Det borde hon ha funderat på innan hon började styra och ställa i min lägenhet, sade Anna och lade armarna i kors över bröstet. — En timme. När den tiden har gått ringer jag polisen och ser till att ni blir avhysta på riktigt.
Maria slog ut med händerna i en teatralisk gest.
— Erik! Hör du vad hon säger? Hör du hur hon talar till mig?
— Mamma, försök lugna dig… Erik vände sig hjälplöst mot henne.
— Lugna mig? Hon kastar ut oss! Rakt ut på gatan!
— Inte på gatan, rättade Anna henne kyligt. — Till huset på landet därifrån ni kom. Eller också hyr ni något. Det får ni lösa själva. Men här bor ni inte längre.
Hon vände dem ryggen, gick in i sitt rum och låste dörren om sig. Genom väggen trängde upprörda röster, tunga steg och smällar från skåp och dörrar. Anna satte sig framför datorn, men arbetet var omöjligt att ta tag i. Fingrarna darrade så mycket att hon knappt kunde hålla dem stilla.
Ungefär tjugo minuter gick. Sedan hörde hon hur Erik började släpa fram resväskorna. Maria snyftade högljutt, klagade och jämrade sig, men ljudet av packning fortsatte ändå. Anna satt kvar vid skrivbordet med stelt ansikte och lyssnade på allt utan att röra sig.
Efter ytterligare fyrtio minuter knackade det på dörren.
— Anna, öppna.
Hon vred om nyckeln. Erik stod utanför. Hans ögon var röda.
— Vill du verkligen att jag ska gå?
— Ja.
— För gott?
— Ja.
Han nickade långsamt, som om ordet först nu nådde fram, vände sig om och gick mot hallen. Anna följde efter.
Där stod väskorna redan uppställda: resväskor, kassar, hopknölade ytterkläder. Maria höll på att dra på sig kappan och snörvlade demonstrativt.
— Jag hoppas du hittar någon som står ut med dig! fräste hon som avsked. — Kvinnor som du blir alltid lämnade av sina män!
Anna svarade inte. Erik öppnade ytterdörren och bar ut väskorna i trapphuset, en efter en. Sedan kom han tillbaka för att hämta sin mamma. Maria passerade sin svärdotter med hakan högt, som om hon var den som hade blivit djupt förolämpad.
Dörren slog igen.
Anna blev ensam.
Hon stod kvar mitt i lägenheten och lyssnade. För första gången på länge fanns där inga röster, inga förebråelser, inga människor som klampade in i hennes rum utan att fråga. Bara det svaga brummandet från kylskåpet ute i köket.
Efter en stund gick hon fram till fönstret och tittade ner. På parkeringen lastade Erik och hans mamma in bagaget i bilen. Några minuter senare rullade de därifrån och försvann ur sikte.
Anna återvände till sitt arbetsrum, sjönk ner framför skärmen och såg på projektet som ännu inte var färdigt. Sidfoten återstod. Mobilversionen behövde justeras. Allt skulle laddas upp till servern. Tre, kanske fyra timmars arbete låg framför henne.
Hon böjde fingrarna några gånger, drog tangentbordet närmare och tvingade sig in i rytmen igen. Bit för bit klarnade tankarna. Darrningen i händerna lade sig. Hon flyttade element över skärmen, valde färgnyanser, gick igenom koden och kontrollerade varje detalj.
Ingen slet upp dörren och skrek åt henne. Ingen krävde att hon genast skulle släppa allt och springa till affären. Ingen anklagade henne för att vara självisk, lat eller otacksam.
Anna arbetade ända till klockan tio på kvällen. Då var projektet klart. Hon laddade upp det till servern och skickade filerna till kunden. Först därefter lutade hon sig bakåt i stolen och slöt ögonen.
Ja, hon var ensam nu. Utan make. Utan den familj hon hade trott att hon tillhörde. Men hon hade tagit tillbaka något viktigare: rätten till sitt eget liv, sitt eget hem, sitt eget utrymme. Aldrig mer skulle någon stå i hennes lägenhet och tala om för henne hur hon skulle leva.
Hon reste sig, gick ut i köket och satte på te. Sedan slog hon sig ner vid bordet och såg ut genom fönstret. Stadens ljus glittrade i mörkret, och någonstans långt borta gled en bil förbi.
Tystnad.
Lugn.
Frihet.
Telefonen förblev tyst. Erik ringde inte.
Och Anna mådde bra.