– Du måste ta ut pengarna från sparkontot, Anna. Helst i morgon bitti, innan banken stänger för helgen.
Eriks röst lät märkvärdigt alldaglig, nästan uttråkad. Han satt vid köksbordet med mobilen i handen och scrollade genom nyhetsflödet utan att ens kasta en blick på sin fru. På spisen puttrade köttbuljongen lågt, och doften av lagerblad och svartpeppar hade lagt sig tung över köket. Anna stod vid diskhon med en morot, bara halvt skalad, i handen. Först vred hon långsamt på huvudet, som om hon inte riktigt litade på vad hon nyss hade hört genom bruset från kranen. Sedan stängde hon av vattnet och torkade sina blöta fingrar på den rutiga kökshandduken.
– Ta ut pengar? upprepade hon med en röst som hon tvingade att hålla jämn, trots att oron redan drog ihop sig som en hård knut inom henne. – Från vilket konto menar du, Erik?
Först då lyfte han blicken från skärmen. Över hans ansikte gled det där överseende uttrycket som han brukade ta till när han talade med någon han ansåg vara barnslig eller oförståndig. Han lutade sig bakåt mot stolsryggen och lade armarna i kors över bröstet.
– Vilket skulle det annars vara? Ditt sparkonto, förstås. Mitt vet du ju själv att det inte finns något att hämta på. Det har dykt upp en oförutsedd situation som kräver ett snabbt ekonomiskt tillskott. Det handlar om en ganska rejäl summa, ungefär åttiotusen kronor. Jag har redan räknat på det. Dina besparingar räcker precis för att lösa allt utan onödigt krångel.
Anna gick fram till bordet, drog försiktigt ut stolen och satte sig mitt emot honom. Åttiotusen. Det var inte bara en siffra. Det var fyra års försakelser. Hon hade avstått från riktiga semestrar, låtit bli att köpa dyrare kläder och skjutit upp behandlingar hon länge velat unna sig. Som ekonomiansvarig på ett mindre industriföretag hade hon ofta tagit hem extra bokslut och rapporter, suttit framför datorn tills ögonen sved och ryggen värkte.
Pengarna var avsedda för en genomgripande renovering av sommarhuset hon hade ärvt efter sina föräldrar. Det visste Erik mycket väl. Gång på gång hade de pratat om taket som behövde läggas om, om nya fönster som skulle hålla kylan ute och om ett ordentligt värmesystem så att huset kunde användas även under vinterhalvåret.
– Vad är det för oförutsedd situation? frågade Anna. Hon försökte fortfarande hålla rösten stadig, men händerna, som hon knäppt i knät, hade blivit vita över knogarna.
Erik drog en tung suck och gjorde ingen hemlighet av hur tröttsamt han tyckte det var att behöva förklara sig.
– Johan behöver hjälp.
Johan var Eriks son från hans första äktenskap. En vuxen man på trettio år, som med jämna mellanrum bytte arbete, påstod att han försökte hitta sin väg i livet och ständigt lyckades hamna i halvskumma situationer. Anna hade aldrig haft något öppet agg mot sin styvson. Deras relation var snarare neutral. Han blandade sig sällan i deras vardag och dök mest upp vid födelsedagar och högtider.
– Har han fått problem med sitt företag? frågade hon.
– Man kan säga så, mumlade Erik och lät blicken glida mot fönstret. – Han leasade utrustning till sin däckverkstad. Men verksamheten kom aldrig igång som den skulle. Läget var dåligt, konkurrenterna pressade honom och allt gick åt skogen. Nu finns det en skuld. Och det är inte vilken skuld som helst, utan till folk man inte gärna bråkar med. Om den inte är betald före måndag riskerar Johan rättegång, spärrade konton och att bilen tas ifrån honom. Och bilen behöver han, han kör ju taxi extra nu. Jag är hans far. Jag kan inte bara stå bredvid och se på.
Anna lyssnade på den hackiga redogörelsen, men i hennes huvud, som var vant vid exakta siffror, underlag och balansräkningar, föll bitarna inte på plats.
– Vänta lite. Johan tog alltså in utrustning, misslyckades med verksamheten och sitter nu med en skuld. Vad har det med oss att göra? Och framför allt, varför säger du det här som om du redan har bestämt åt oss båda? Mitt sparkonto är våra fönster och vårt tak till huset.
– Anna, vad är det för prat om tak? Eriks röst steg, och irritationen bröt tydligt igenom. – Killens liv håller på att rasa samman! Hur kan du prata om fönster när en familjemedlem hotas av domstol och Kronofogden? Sommarhuset kan vänta. Den där ruckliga stugan faller inte ihop på ett par år. Här handlar det om familjens heder.
Ordet ”ruckliga”, slängt över bordet som om det inte betydde något, skar djupare i Anna än själva kravet på pengar. Hennes föräldrahem var inte någon fallfärdig stuga för henne. Det var platsen där hon hämtade kraft. Där hade hon tillbringat hela sin barndom.