Varenda spik där hade hennes bortgångne far slagit i med sina egna händer.
– Vilken familjs heder pratar du om, Erik? frågade hon lågt. – Johan är en vuxen man. Det var han som tog riskerna. Varför ska mina sömnlösa nätter och mina sparade pengar betala för hans dumhet?
Erik kastade sig fram över bordet och stödde armbågarna mot skivan. Röda fläckar blossade upp i ansiktet på honom.
– Därför att vi är gifta! Hos normala människor delar man både ekonomi och bekymmer. Du är min fru, du ska stå bakom mig. Jag säger det så tydligt jag kan: jag har redan lovat min son att lösa det här åt honom. Vill du att jag ska framstå som en pratmakare inför honom?
Så det var alltså så det låg till. Han hade redan lovat. Utan att fråga henne hade han förfogat över pengar som inte var hans, bara för att få se ut som en ansvarsfull och framgångsrik far inför sonen – samma son som han knappt hade engagerat sig i under många år efter skilsmässan från sin första hustru.
Plötsligt drog deras fem år tillsammans förbi inom Anna, som en skarp och obarmhärtig film där varje scen syntes för tydligt. När hon hade mött Erik hade han verkat vara just den fasta punkt hon längtat efter. Bildad, uppmärksam, full av vackra ord om omtanke, respekt och att man skulle bära livet tillsammans. Han hade flyttat in i hennes rymliga trerummare, en lägenhet hon köpt långt innan han kom in i hennes liv. I början hade allt nästan känts enkelt. Men sakta, nästan omärkligt, hade vardagen formats till ett märkligt system.
Det var Anna som handlade maten, betalade räkningarna och såg till att hemmet fungerade. När tvättmaskinen behövde bytas ut var det hon som betalade. När elräkningen kom var det hon som öppnade kuvertet. Erik arbetade som ingenjör på ett konsultkontor och hade en helt anständig lön, men hans pengar försvann alltid någonstans. Dyra reservdelar till bilen, nya kläder, abonnemang på sportkanaler, små saker som tillsammans blev stora. När Anna försiktigt föreslog att de borde lägga pengar i en gemensam pott hade han alltid haft en förklaring redo. Bilförsäkringen skulle förnyas. Tandläkaren hade blivit oväntat dyr. Något behövde lagas, något annat betalas. Till slut vilade deras så kallade gemensamma ekonomi nästan helt på Annas lön.
Hon hade stått ut. Intalat sig själv att pengar inte var allt, att det viktigaste var att hon hade en man vid sin sida, någon att luta sig mot. Fast när kranen i badrummet gick sönder hade den där manliga tryggheten bara föreslagit att hon skulle ringa en rörmokare, eftersom det enligt honom inte var hans sak att krypa runt bland rör. Fakturan hade förstås Anna betalat.
– Jag tänker inte ta ut pengarna, Erik, sade hon.
Rösten var lugn, men där fanns en hård, klar ton som hennes anställda på jobbet mycket väl kände igen. Den betydde att diskussionen var över.
Han blinkade till, som om orden inte riktigt gick att begripa.
– Vad menar du med att du inte tänker ta ut dem?
– Precis det jag säger. Det är mina besparingar. Jag har lagt undan dem för ett särskilt ändamål. Din son har själv satt sig i skuld. Han kan ta ett privatlån, skaffa ett extrajobb, sälja bilen om det behövs. Men jag tänker inte finansiera hans ansvarslöshet.
Erik for upp från stolen. Pallen skrapade mot linoleummattan med ett vasst, obehagligt ljud.
– Jaså, det är på det viset! När det passar att leva som gifta, då är vi en familj, men när någon behöver hjälp, då angår det dig inte? Du är bara en självisk, kall och beräknande kvinna! Några gamla brädor i sommarhuset är alltså mer värda för dig än en människa av kött och blod!
– Höj inte rösten i mitt hem, avbröt Anna honom iskallt och reste sig långsamt från bordet. – Och använd inte ordet familj som ett vapen. En familj fattar beslut tillsammans. Man ställer inte den andra inför fullbordat faktum och delar ut resultatet av någon annans arbete.
Hon vände sig mot spisen för att skumma buljongen. Händerna darrade svagt, men hon tänkte inte låta honom se att han hade träffat henne. Bakom henne hördes hans tunga andhämtning.
– Bra, väste han mellan sammanbitna tänder. – Då vet jag. Om det är så här du vill ha det, får jag väl hitta en lösning själv. Men kom ihåg det här, Anna. Jag tänker inte glömma det. Det är i svåra stunder man får se hur en fru egentligen behandlar sin man. Och du klarade inte provet.
Han snodde runt, gick ut i hallen, slet ner jackan från kroken med ett ilsket ryck och slog igen ytterdörren så hårt att kristallglasen i vitrinskåpet klirrade klagande.