Anna blev ensam kvar.
Hon vred av plattan, sjönk ner på kökspallen och gömde ansiktet i händerna. Men inga tårar kom. Inuti fanns bara en tung, blygrå utmattning och en seg tomhet som bredde ut sig i bröstet. Ett prov. Det var alltså vad han hade utsatt henne för: ett lojalitetstest med prislappen åttiotusen kronor.
Så satt hon nästan en timme utan att röra sig. Skymningen kröp långsamt in genom fönstren och lade ett askgrått skimmer över köket. När Anna till slut reste sig tände hon inte lampan. I stället gick hon långsamt genom lägenheten, rum för rum.
I hallen stod hans dyra skinnskor, paret han köpt för bara en månad sedan med förklaringen att klädkoden på jobbet var så sträng. I badrummet trängdes hans importerade rakvatten och aftershaveflaskor på hyllan, sådant som betalats med hennes kort under deras gemensamma storhandlingar. På nattduksbordet i sovrummet låg ett kvitto från bilverkstaden på ett rejält belopp. Erik hade bytt däck på sin bil.
Anna stannade vid fönstret och lutade pannan mot det kalla glaset. Där nere skyndade bilarna förbi längs gatan, lyktorna lyste, människor gick snabbt hemåt, till sina middagar, sina barn, sina vardagsliv. Till sina familjer.
Själv hade hon tydligen aldrig haft någon.
Det hade bara funnits en man som bott hos henne, en man som haft det bekvämt och varmt under hennes tak så länge det passade honom. Och när han behövde tömma hennes besparingar, då hade hans verkliga syn på henne blivit synlig.
Natten gick utan sömn. Anna låg på den tomma sidan av sängen och lyssnade till väggklockans torra tickande. Erik kom inte tillbaka, varken på kvällen eller senare under natten. Förmodligen hade han åkt till sin son, eller till någon av sina vänner, för att beklaga sig över sin kalla, snåla och hjärtlösa hustru.
På morgonen fanns beslutet där. Det kom inte som ett utbrott, inte som en impuls. Det var klart, skarpt och orubbligt, som om någon hade lagt det framför henne under natten. Ingen hysteri. Ingen brinnande lust att hämnas. Bara en enkel slutsats: sjukdomen hade gått för långt, behandling hjälpte inte längre, det enda som återstod var att skära bort det sjuka.
Anna bryggde starkt kaffe åt sig själv. Sedan hämtade hon ner två stora plastresväskor från överskåpet och tog fram en rymlig sportbag. Hon lade dem på sängen och började packa Eriks saker med nästan klinisk noggrannhet.
Skjortorna vek hon omsorgsfullt efter att ha knäppt knapparna, så att kragarna inte skulle bli förstörda. Slipsarna rullades ihop till prydliga små cylindrar. De tyngre tröjorna och jeansen hamnade längst ner. I sportbagen lade hon träningsskor, finskor och tofflor. Från badrumshyllan försvann varenda burk, rakhyvel och flaska. Hon kom till och med ihåg skokrämen och de extra borstarna som låg i hallskåpet.
Hon hade inte skrikit, inte kastat tallrikar, inte ställt till någon scen. Hon hade bara packat hans liv i väskor och ställt dem vid dörren. Av alla möjliga beslut var det här det enda som kändes rätt.
När allt var färdigt rullade hon ut bagaget i hallen och placerade det nära ytterdörren. Ovanpå lade hon lägenhetsnycklarna, de som Erik av gammal vana alltid lämnade på det lilla bordet vid spegeln när han stormade ut i vrede, fullständigt säker på att han när som helst kunde komma tillbaka.
Strax efter lunch hördes nyckeln i låset.
Erik steg in i hallen. Lukten av gammal tobak och gårdagens alkohol följde med honom in, unken och tung. Han hade uppenbarligen dränkt sin oförrätt hos några vänner. Han sparkade av sig skorna, lyfte blicken och tvärstannade.
Mitt framför honom reste sig en barrikad av väskor.
Först såg han bara oförstående ut. Sedan kom förvåningen. Därefter drog ett nedlåtande leende över hans ansikte. Han slängde nycklarna på byrån och lade armarna i kors.
– Vad ska det här föreställa, lilla Anna? Har du bestämt dig för att leka sårad flicka nu? Du gör drama av ingenting. Lugna ner dig och packa upp. Jag blev för hård i går, det kan jag erkänna. Jag var pressad. Vi sätter oss och pratar som vuxna människor. Jag har hittat ett annat sätt att lösa problemet med Johan.
Anna kom ut från köket. Hon bar enkla mjuka hemmabyxor och en varm stickad kofta. Hennes ansikte var lugnt, nästan märkligt stilla.
– Det finns inget mer för oss att prata om, Erik, sade hon med en röst så jämn att den kunde ha tillhört en nyhetsuppläsare. – Jag har samlat ihop alla dina saker. Om jag har missat något får du säga till, så skickar jag det med bud.
Leendet försvann från hans mun. Först då insåg han att hon inte spelade.
– Har du blivit galen? Han tog ett steg mot henne men stötte genast emot en av resväskorna. – Tänker du verkligen kasta ut mig bara för att jag bad dig om hjälp?