– Hjälp åt din son, menar du? svarade Anna stilla. – Och därför anser du att jag förstör familjen? Att jag kastar ut dig?
– Ur mitt hem, rättade hon honom, mjukt men med en tyngd som inte gick att missa. – Du bad inte om hjälp, Erik. Du krävde att jag skulle använda mina pengar för att täcka konsekvenserna av någon annans misstag. Men det är egentligen inte ens kärnan. Det viktiga är att jag under de här fem åren bara har varit något praktiskt för dig. En gratis hushållerska. En kock. En plånbok som betalade för vårt gemensamma liv. Jag är trött nu. Jag tänker inte leva så längre.
Färgen rann ur Eriks ansikte. För ett ögonblick blixtrade ren panik till i hans blick, men den dränktes snabbt av ilska. Han hade förstått att den bekvämlighet han vant sig vid höll på att glida honom ur händerna.
– Det här kommer du att ångra! skrek han, rösten sprack av raseri. – Tror du verkligen att du bara kan slänga ut din man hur som helst? Vi är gifta! Jag har rätt att vara här! Och tro inte att du kan komma undan med allt. Vi ska nog se hur egendomen ska delas. Jag har också lagt ner arbete här! Hallen renoverade jag faktiskt!
Anna lutade huvudet en aning åt sidan och betraktade mannen hon hade delat säng med. Det fanns något nästan ynkligt över honom nu, i hans desperata försök att klamra sig fast vid åtminstone en liten bit.
– Du menar att du satte upp nya tapeter som jag betalade? frågade hon torrt. – Erik, gör dig inte löjlig. Lägenheten köpte jag åtta år innan vi gifte oss. Enligt äktenskapsbalken har du ingen rätt till den. Den är min enskilda egendom från tiden före äktenskapet. Och när det gäller dina så kallade investeringar kan vi gärna ta fram kontoutdrag från de senaste åren och gå igenom vem som har betalat vad. Jag kan redan nu säga att den sammanställningen knappast kommer att vara till din fördel.
Han spärrade upp ögonen och drog häftigt efter luft, som om orden hade träffat honom i bröstet. Att hon var så förberedd, så juridiskt klar i huvudet och samtidigt så fullständigt lugn, slog undan marken under honom. Det fanns inget kvar för honom att gripa tag i.
– En sak till, fortsatte Anna och mötte hans blick utan att vika undan. – Jag råder dig starkt att inte försöka ta något lån med hänvisning till att du är gift, eller pantsätta något i tron att jag ska dras in i det. På måndag morgon lämnar jag in ansökan om skilsmässa. Alla skulder du tar från och med i dag kommer att betraktas som dina personliga, inte som något som gått till familjens behov. Det ska jag se till.
Erik stirrade på henne som om hon hade varit en främling. Den fogliga, anpassliga Anna, hon som alltid hade försökt jämna ut varje konflikt och svälja de hårda orden, fanns inte längre där. Framför honom stod en vuxen kvinna som visste sitt värde och som äntligen försvarade sina gränser.
– Din förbannade häxa, väste han och grep tag i handtaget på resväskan. – Det är vad du är. En kall, beräknande häxa. Du kommer att bli gammal och ensam med dina pengar. Ingen kommer att vilja ha dig när du är så där.
– Ha en bra resa, Erik, sade Anna och tog ett steg åt sidan så att vägen till dörren blev fri.
Med muttrade svordomar släpade han ut väskorna i trapphuset. Sportväskan kastade han upp på axeln med en ryckig rörelse. Vid dörren vände han sig om en sista gång. Han väntade sig kanske att hon skulle ropa efter honom, be honom stanna, börja gråta eller åtminstone darra på rösten.
Anna stod kvar tyst.
Erik knep ihop käkarna, vände bort ansiktet och gick mot hissen. Stegen ekade tunga mot betonggolvet.
Anna stängde dörren efter honom. Hon vred om låset ett varv. Sedan ett till. Till sist sköt hon för säkerhetskedjan.
Tystnaden i lägenheten var så djup att den nästan ringde i öronen. Hon stod stilla en stund, lyssnade, och först när hissen långt borta satte sig i rörelse andades hon ut. Därefter gick hon långsamt ut i köket och fyllde sin kopp med nybryggt kaffe.
Med koppen mellan händerna ställde hon sig vid fönstret. Den bleka höstsolen kämpade sig försiktigt igenom de grå molnen och lade ett matt sken över gårdens träd, där de gula löven ännu höll sig kvar på grenarna.
Inuti henne fanns inte längre den där tyngden. Inte heller den gamla bitterheten som hade legat som en sten någonstans under revbenen. I stället fylldes hon av en märklig, nästan svindlande lättnad. Som om hon i flera år hade burit en ryggsäck full med sten uppför en brant backe och plötsligt, utan förvarning, fått kasta av sig den.
Anna tog en klunk av det heta kaffet och log för sig själv.
Till våren skulle hon byta fönstren i sommarstugan. De bästa hon kunde hitta. Breda fönsterbrädor skulle det vara, sådana där pelargoner kunde blomma i rader och fånga morgonljuset.
Och aldrig mer skulle någon få kalla hennes älskade lilla hus för ett ruckel.
Livet hade bara börjat.