— Menar du på allvar att det är jag som ska mätta dina släktingar? — frågade hustrun förbluffat och kastade en blick mot de tomma hyllorna i köksskåpet.
— Du förväntar dig alltså att jag ska ordna mat åt din familj? — upprepade Anna, nu direkt till sin man, medan hon långsamt såg sig omkring i det ekande tomma skåpet. — Erik, ser du inte att det inte finns någonting här?
Erik stod i köksöppningen med armarna hårt korsade över bröstet. Bakom honom skymtade hans bror Lars och systern Maria.
— Anna, gör inte en stor sak av det här. Gå till affären och köp något bara. Vi har ju gäster.
— Gäster? — Anna stängde skåpluckan med ett dämpat klick. — Dina släktingar dyker upp utan ett ord i förväg, du har bränt hela lönen på dina spelgrejer, och nu ska jag trolla fram en middag ur tomma luften?
Lars trängde sig förbi sin bror och klev in i köket. Hans runda ansikte glänste av svett, trots att det var kyligt ute.
— Men Anna, kom igen nu. Vi är väl inte främlingar heller. Hur svårt kan det vara att laga ihop något? — Han sjönk ner på en pall som gnisslade olycksbådande under hans tyngd.
Maria följde efter och lät blicken vandra över det enkla köket med en min som om hon granskat något under sin värdighet.
— Erik sa att du var fantastisk på att ta hand om ett hem — sade hon och drog ett finger över bänkskivan. — Fast om man ser på skåpen så…
— Stopp där! — Anna höjde handen. — För det första visste Erik mycket väl att vi inte hade pengar. För det andra kände han till att det inte fanns mat hemma. Och för det tredje nämnde han inte med ett ord att ni skulle komma.
— Och? — Erik ryckte på axlarna. — Låna av grannarna då.
Efter tre års äktenskap började Anna äntligen förstå vem hon hade bundit sitt liv till.
— Av grannarna? Minns du att vi fortfarande är skyldiga familjen Lindberg tvåhundra kronor? Och Karin en hundralapp?
— Du överdriver alltid, — avfärdade Erik henne med en handrörelse. — Lars, Maria, vänta i vardagsrummet. Jag löser det här strax.
Släktingarna gick motvilligt därifrån. Så fort de var ute ur köket tog Erik ett steg närmare sin fru.
— Anna, skäm inte ut mig. De har rest hit från en annan stad. Vad ska de tro om mig?
— Och vad tänkte du om mig när du lade våra sista pengar på en ny spelkonsol? — Anna backade undan. — Erik, jag har tjugo kronor i plånboken. Det är allt som finns kvar tills du får lön igen.
— Köp pasta och korv. Hitta på något.
— Nej.
Erik blinkade, som om han inte hade hört rätt.
— Vad menar du med nej?
— Jag menar att jag inte tänker förnedra mig inför dina släktingar och låtsas att allt är som det ska. Vill du att de ska få mat, då får du själv se till att de blir mätta.
Just då stack Lars åter in huvudet genom köksdörren.
— Brorsan, vi är hungriga. Resan var lång.
— Lars, snart… ge mig bara en minut, — mumlade Erik och drog nervöst handen genom håret.
— Vill Anna inte laga mat? — Lars flinade snett. — Vilken fru du har fått tag på. Min Emma skulle aldrig bete sig så.
— Din Emma, — svarade Anna iskallt, — får pengar av dig till hushållet. Av Erik får jag bara löften.
Lars blev röd i ansiktet, vände på klacken och stormade ut. Dörren slog igen bakom honom med en smäll.
— Är du nöjd nu? — väste Erik. — Du fick mig att se ut som en idiot inför min egen bror!
— Jag? — Anna skrattade kort och bittert. — Erik, du gör bort dig alldeles utmärkt på egen hand, dag efter dag. Varje gång du kommer hem med ännu en onödig pryl i stället för mat. Varje gång du lovar något och sedan inte håller det. Varje gång du ljuger för mig — och för dig själv.
— HÅLL KÄFT! — vrålade Erik så högt att hans röst slog ut genom köket och ekade vidare in i vardagsrummet.