Maria kom inspringande från vardagsrummet, uppskrämd av oväsendet.
— Vad är det som händer här? — Hon kastade en anklagande blick mot Anna och vände sig sedan mot Erik. — Har du helt tappat greppet om din fru, Erik?
Anna vred långsamt huvudet mot henne.
— Säger du ett ord till, så berättar jag för din man Johan om dina små ”möten” med Peter i grannhuset.
Färgen försvann ur Marias ansikte. Hon tog ett steg bakåt.
— Du…
— Jag vet mer än du tror. — Anna ryckte åt sig sin väska. — Och nu får ni ursäkta mig. Jag går.
Erik ställde sig i vägen för henne.
— Vart tänker du ta vägen?
— Till mamma. Där kräver åtminstone ingen att jag ska trolla fram middag åt en hel flock släktingar ur tomma skåp.
— Går du ut genom den där dörren, behöver du inte komma tillbaka! — skrek Erik.
Anna stannade upp. Sedan vände hon sig om, långsamt och med ett märkligt lugn i blicken.
— Vet du vad, Erik? Det där är det bästa erbjudande du har gett mig på ett helt år.
Hennes mamma tog emot henne utan att ställa en enda fråga. Elisabeth lade bara armarna om sin dotter, höll henne hårt en stund och visade sedan in henne i det lilla köket.
— Berätta, — sade hon kort medan hon hällde upp te.
Anna berättade allt. Om skåpen som gapade tomma. Om de fräcka släktingarna som kommit som om lägenheten vore ett pensionat. Om Eriks krav, hans utbrott och hans ständiga oförmåga att ta ansvar.
— Och du gick därifrån? — Elisabeth nickade långsamt, nästan belåtet. — Det gjorde du rätt i. Hur länge hade du tänkt stå ut med den där oduglingen?
— Mamma… jag älskade honom ju.
— Älskade, ja. Dåtid. Kärlek klarar sig inte länge utan respekt.
Just då började Annas mobil ringa. Eriks namn blinkade på skärmen. Hon tittade på den en sekund och tryckte sedan bort samtalet.
— Svara inte, — sade Elisabeth. — Låt honom ta hand om sin egen lilla familj för en gångs skull.
Telefonen ringde igen. Och igen. Efter en stund började meddelandena droppa in, ett efter ett. Anna öppnade inte ett enda.
— Vet du, — fortsatte Elisabeth och fyllde på deras koppar, — jag har aldrig sagt det rakt ut, men Erik föll mig aldrig riktigt i smaken. Inte från början. Han tog för stor plats och lämnade ingen luft åt någon annan.
Anna såg ner i tekoppen.
— Varför sa du inget?
— Hade du lyssnat? När man är förälskad hör man sällan förnuftet, hur högt det än försöker ropa.
Ett trött, sorgset leende drog över Annas ansikte. Hennes mamma hade rätt. Det visste hon nu.
Samtidigt utspelade sig ett helt annat drama i Anna och Eriks lägenhet. Lars gick fram och tillbaka i rummet, uppretad och förolämpad.
— Såg du själv? Såg du hur din fru beter sig? Hon kunde inte ens ge sina gäster något att äta!
— Lars, lugna dig nu, — muttrade Erik, medan han stressat for mellan köket och vardagsrummet i ett desperat försök att hitta något ätbart.
— Jag sa ju att hon inte passade dig, — lade Maria sig i och slog ut med händerna. — Minns du inte? Jag sa det direkt: den där Anna är inte rätt kvinna för dig.
— NU RÄCKER DET! — röt Erik till. — Om ni är så förbannat kloka allihop kan ni ta in på hotell.
— Hotell? — Lars stirrade på honom som om han inte trodde sina öron. — Tänker du skicka din egen bror till ett hotell? Jag kom hit till dig med flit. Jag trodde att vi skulle ha en trevlig familjekväll.
— Familjekväll, — upprepade Erik med ett snett, bittert leende medan han öppnade det tomma kylskåpet. — Här finns inget utom ketchup och en yoghurt som gick ut förra veckan.
— Det där är Annas fel, alltihop, — fräste Maria och sjönk ner i soffan. — En riktig hustru ser till att det alltid finns mat hemma.
— En riktig hustru har en riktig man, — slank det ur Erik, så oväntat att han själv nästan ryckte till.
Syskonen stirrade först på honom och sedan på varandra.
— Vänta nu… försvarar du henne? — frågade Lars misstroget. — Hon stack ifrån dig, sprang hem till sin mamma, och ändå sitter du här och tar hennes parti?
Erik sjönk tungt ner på en stol. Först nu började det på allvar gå upp för honom vad som faktiskt hade hänt. Anna hade lämnat honom. Hon hade bara tagit sin väska och gått. Och det värsta var att han förstod varför. Hon hade haft rätt.
Han lyfte blicken.
— Vet ni vad? Åk hem. Jag behöver tänka.
— Hem? — utbrast Maria upprört.