— Vi har ju precis kommit! — protesterade Maria.
— Jag sa: hem! — Erik reste sig hastigt från stolen. — Ut ur min lägenhet. Nu!
Anna stannade hos sin mamma i tre dygn. Under den tiden ringde Erik otaliga gånger, skickade meddelande efter meddelande och dök till och med upp utanför svärmoderns dörr. Men Elisabeth släppte inte in honom.
— Anna vill inte träffa dig, — sa hon genom den stängda dörren. — Gå hem, Erik.
På den fjärde dagen bestämde sig Anna för att åka tillbaka till lägenheten för att hämta sina saker. Hon var säker på att Erik skulle vara på jobbet, men när hon kom in satt han vid köksbordet.
— Anna! — Han for upp. — Du kom tillbaka!
— Jag är här för mina saker, — svarade hon kort.
Utan att säga mer gick hon in i sovrummet och började lägga ner sina kläder i väskan. Erik följde efter och blev stående i dörröppningen, lutad mot karmen.
— Anna, vi måste prata…
— Om vad då? — Hon vek ihop en tröja utan att se på honom. — Om hur du förnedrade mig inför din familj? Eller om hur du slösar bort pengar och sedan förväntar dig att jag ska trolla fram mat ur tomma intet?
— Jag fattar nu. Jag fattar allt. Jag gjorde fel.
Anna stannade upp och vände blicken mot honom.
— ”Gjorde fel”? Erik, du gör fel hela tiden. Det här var ingen engångsgrej. Det är ett mönster.
— Jag ska ändra mig!
— Nej. — Hon skakade långsamt på huvudet. — Det sa du när du köpte en tv i stället för ett kylskåp. Det sa du när du drack upp bonusen med dina kompisar. Och sedan när…
— Nu räcker det! — Erik slog knytnäven i dörrkarmen. — Hur länge tänker du dra upp allt det där?
— Så länge det förflutna fortsätter att vara vår nutid, Erik. Och det kommer inte att ändras. Det där var vårt liv. Eller rättare sagt: det lilla som fanns kvar av det.
Anna drog igen dragkedjan på väskan och gick ut i hallen. Vid tröskeln stannade hon.
— Förresten ringde din bror Lars i går. Han bad om ursäkt. Han sa att jag hade haft rätt. Och han berättade något ganska intressant.
Erik stelnade till.
— Vad då?
— Att du lånade tio tusen kronor av honom för en månad sedan. Och att du lade pengarna på spelprylar. Till mig sa du att lönen var försenad.
Färgen försvann ur Eriks ansikte.
— Det… det var inte så…
— Det spelar ingen roll längre, Erik. Lev som du vill. Men utan mig.
Sedan stängde Anna dörren bakom sig, tyst och utan att se tillbaka.
Två månader gick. Anna hyrde en liten etta nära sitt arbete. Skilsmässan var redan igång, och Erik gjorde inget motstånd. Det var nästan som om han till slut hade förstått att det inte fanns någon väg tillbaka.
Men en kväll fick Anna oväntat besök. Utanför dörren stod Maria.
— Får jag komma in? — frågade hon lågmält.
Anna flyttade sig åt sidan och släppte in henne.
— Vill du ha te? — frågade hon artigt.
— Gärna. — Maria satte sig vid köksbordet. — Anna, jag kom för att be om ursäkt.
Anna höjde förvånat på ögonbrynen.
— För vad?
— För allt. För att jag lade mig i. För att jag hetsade Erik mot dig. För att jag betedde mig fruktansvärt.
— Vad har hänt med dig, Maria? Var kommer den här plötsliga ärligheten ifrån?
Maria sänkte blicken mot bordsskivan.
— Johan fick reda på Peter. Jag vet inte hur, men han fick veta. Han har ansökt om skilsmässa. Och vet du vad han sa?
— Vad?
— Att jag fick precis vad jag förtjänade. Att man inte kan krossa andra människors familjer och sedan bygga sin egen lycka på spillrorna.
Anna hällde upp teet utan ett ord.
— Och det är en sak till, — fortsatte Maria efter en stund. — Erik bor visst med någon ung tjej nu. Hon är tio år yngre än han och mjölkar honom på pengar totalt. Han har redan sålt bilen för att kunna köpa en päls åt henne.
— Jag tycker inte synd om honom, — sa Anna lugnt.
— Det ska du inte heller göra. Han valde själv den vägen. Precis som jag valde min.
De satt tysta i några minuter. Till slut reste sig Maria från stolen.
— Tack för att du lyssnade på mig. — Hon drog efter andan, som om hon hade ytterligare något att säga.