— En sak till: förlåt.
— Det är okej, svarade Anna och följde henne ut till hallen.
Ungefär en månad senare sprang Anna på Lars i mataffären. Han såg förändrad ut: smalare, grå i ansiktet och märkbart trött.
— Anna! utbrast han, nästan lättad över att se henne. Hur är det med dig?
— Det rullar på. Själv då?
— Tja… Han gjorde en vag gest med handen. Emma har lämnat mig. Hon fick nog av mina lögner och min snålhet.
Anna sa ingenting.
— Du… den där gången, fortsatte han besvärat. När Maria och jag dök upp hos er sådär. Vi betedde oss fruktansvärt. Riktigt svinigt, faktiskt.
— Det hände, sa Anna kort.
— Har du träffat Erik på sistone?
— Nej. Och jag har ingen önskan att göra det heller.
— Klokt. Han har rasat totalt. Blev av med jobbet, dricker för mycket. Den där unga tjejen försvann så fort pengarna tog slut. Nu lever han på sin mamma.
Anna nickade bara. Någon medkänsla kände hon inte.
— Jag måste vidare, sa hon och vände sig mot utgången.
— Anna! ropade Lars efter henne. Du gjorde rätt som gick. Verkligen.
Sakta men säkert föll Annas tillvaro på plats. Hon fick en högre tjänst på jobbet, började läsa franska och gick på teater när hon hade lust. Allt det där som hon i åratal hade skjutit upp medan hon levde med Erik.
En kväll, när hon var på väg hem, fick hon syn på en bekant gestalt utanför porten. Erik. Han stod hopsjunken i skrynkliga kläder, orakad, mager och sliten.
— Anna… Han skyndade fram mot henne. Snälla Anna, förlåt mig!
— Gå härifrån, Erik.
— Jag har förstått allt nu! Jag var en idiot! Förlåt mig, jag ber dig!
— Erik, det är för sent. Gå.
— Men jag älskar dig ju!
Anna stannade och såg honom rakt i ögonen.
— Nej, Erik. Du älskar bara dig själv. Och nu letar du efter någon som ska passa upp på dig. Det kommer inte att bli jag.
— Ge mig bara en chans!
— Du fick hundra. Du kastade bort varenda en. Försvinn.
Erik sträckte sig efter hennes arm, men Anna ryckte undan.
— Rör mig inte. Om du gör det ringer jag polisen.
— Du är iskall! skrek han. Helt utan hjärta! Det är ditt fel att jag förlorat allt!
— Nej, svarade Anna lugnt. Det är ditt eget fel. Din girighet, din själviskhet och ditt förakt för andra människor ledde dig hit. Du fick precis det du själv hade byggt upp.
Hon gick förbi honom och låste upp porten. Kvar på trottoaren stod Erik medan de första regndropparna började falla.
Ett år senare lärde Anna känna Anders, en kollega från avdelningen bredvid. Han var omtänksam utan att vara påträngande, behandlade henne med respekt och begärde aldrig mer än hon själv ville ge.
När de gifte sig kom till och med Maria till bröllopet, och hennes glädje över Annas lycka var uppriktig. Lars skickade ett vykort från staden dit han hade flyttat efter skilsmässan.
Om Erik hörde hon däremot nästan ingenting mer. Det sades att han försökte arbeta på olika ställen, men aldrig blev kvar särskilt länge. Förr eller senare kom samma drag fram överallt: snikenheten, högmodet och oförmågan att visa andra respekt.
Ibland, när Anna satt i det varma vardagsrummet i sitt nya hem, tänkte hon tillbaka på den där dagen då Erik hade beordrat henne att mätta hans släktingar trots att skåpen stod tomma. Just då hade något vänt inom henne. Det var dagen då hon slutade acceptera förnedring. Dagen då hon vägrade låta sig trampas på. Dagen då hon valde sig själv.
— Vad funderar du på? frågade Anders och slog sig ner bredvid henne med armen om hennes axlar.
— Bara på hur livet kan bli, svarade Anna med ett litet leende.
— Ska vi beställa pizza? Eller laga något?
— Vi lagar mat.
— Tillsammans?
— Tillsammans.
Anders kysste henne mjukt på hjässan, och Anna lutade sig mot honom. Hennes liv hade äntligen fått en riktning som kändes rätt. Och långt borta, i ett mörkt hörn av det förflutna, fanns en man som aldrig hade förstått det enklaste av allt: kärlek och respekt går inte att kräva fram. De måste förtjänas.