– Anna, kom in en stund.
Jag lade ifrån mig rapporten som jag hade suttit med sedan klockan sju på morgonen. Kaffet i muggen hade kallnat; jag hade inte ens hunnit ta en klunk. Erik stod i dörröppningen till sitt kontor, snurrade sin signetring runt lillfingret och såg någonstans ovanför mitt huvud. Så brukade han alltid titta. Inte på en människa, utan förbi henne, som om hon var gjord av glas.
Det hade gått fyra år sedan min lön senast höjdes. Trettiofyra tusen kronor i månaden. Sedan dess inte en krona extra. Åtta gånger hade jag klivit in på det där kontoret med sammanställningar, kurvor och tabeller. Åtta gånger hade jag fått höra samma svar.
– Sätt dig, sa han och nickade mot stolen. – Jag har gått igenom kvartalsrapporten. Den är bra. Men du förstår ju själv att det inte är rätt läge att se över lönerna nu.
Jag satte mig. Stoppningen i stolen var nedtryckt under tyget; jag hade suttit där så många gånger att jag nästan kunde känna igen varje grop.
– Erik, mina kunder drog in fjorton miljoner åt företaget förra året. Tre av våra största avtal ligger på mig. Tolv mindre också. Jag har ansvarat för dem i åtta år.
Han höjde handen. Ringen fångade ljuset från lampan.
– Anna lilla, börja inte nu. Du är duktig, det är det ingen som säger något om. Men du vet hur marknaden ser ut. Var tacksam för att du har kvar din tjänst.
Var tacksam. Det var tredje gången på ett halvår jag fick höra de orden. Varje gång drog något ihop sig inom mig. Inte av ilska, inte riktigt. Snarare av utmattning. Som att släpa på en resväska utan handtag och samtidigt få höra att man borde vara glad över att man över huvud taget fått en väska.
På mitt skrivbord stod en kaktus. Liten, planterad i en lerkruka med en spricka i kanten. Jag hade tagit med den samma dag jag började här, för åtta år sedan. Den hade överlevt tre flyttar mellan olika kontorsrum, två renoveringar och ett läckage från taket. Det enda levande på min arbetsplats, om man inte räknade mig.
Jag gick tillbaka till mitt skrivbord, öppnade filen igen och fortsatte arbeta.
Tänk om han har rätt? Tänk om jag faktiskt är så lätt att ersätta?
På kvällen åkte jag hem med bussen. Gatlyktorna gled förbi utanför fönstret, och rutan skallrade vid varje ojämnhet i vägen. Kvinnan bredvid mig hade somnat med huvudet lutat mot skiljeväggen. Själv satt jag och såg på mina händer: kortklippta naglar, torr hud. Händer som i åtta år hade skrivit, ringt, räknat, följt upp och rett ut problem. Fjorton miljoner i omsättning hade passerat genom de händerna.
Trettiofyra tusen kronor i månaden.
Hemma värmde jag gårdagens soppa och åt den stående vid spisen. Min son var vuxen sedan länge och bodde för sig själv. Lägenheten var tyst. Bara kylskåpet brummade, och bakom väggen mumlade grannens tv.
Jag sköljde tallriken, ställde den i diskstället och tänkte: i morgon igen. Och dagen efter det. Och om en månad.
Fyra år av exakt samma sak.
Linda dök upp i september.
Erik presenterade henne på morgonmötet med orden: ”Ny säljare, hon ska stärka avdelningen.” Trettiotvå år, vit blus, klackar som slog mot klinkergolvet – klick, klick, klick. Och ett leende som fick en att vilja kontrollera att plånboken låg kvar i väskan.
Jag hade inget emot henne. Egentligen behövde vi fler händer. De tolv mindre kunderna slukade halva arbetsdagen bara i mejlväxling, och de tre stora krävde möten, presentationer och samtal även på helger. Jag hade nästan glömt hur det kändes att bara ligga i soffan en lördag utan att ha mobilen bredvid mig.
Linda fick skrivbordet intill mitt. Hennes plats fylldes genast av en söt, tung vaniljparfym som lade sig över hela hörnet. Redan efter första veckan satt doften i luften som ett klibbigt lager. Jag öppnade fönstret då och då, men Linda frös och stängde det lika snabbt.
– Erik, jag har tagit fram ett förslag på hur vi kan utöka paketet för Orion-Group, sa jag på fredagens möte.
Det avtalet hade jag skött i tre och ett halvt år. Jag kände direktören Lars väl, visste vad hans fru hette och när hon fyllde år, kom ihåg att han drack te utan socker och att han avskydde när folk kom för sent.
– Bra, sa Erik. – Lämna över materialet till Linda. Hon får ta det vidare.
Jag blinkade till.
– Vi har möte på onsdag. De förväntar sig att jag kommer.
– Anna, Linda kan bidra med nya ögon. Och du behöver lära dig att delegera, svarade han med ett leende som om han just hade gjort mig en tjänst.
Jag gav henne underlaget. Sjutton sidor. Tre veckors förberedelser. Linda bläddrade igenom det under lunchen medan hon åt en smörgås, och smulorna föll rakt ner på försättsbladet. Jag såg det. Jag sa ingenting.
Sedan hände något jag inte hade räknat med.
I slutet av månaden skickade ekonomiavdelningen ut lönesammanställningen till fel adress. I stället för till Erik hamnade den hos mig. Jag öppnade mejlet av gammal vana. Och där stod siffrorna.
Linda hade fyrtiosextusen femhundra kronor i månaden.
Jag hade trettiofyra tusen.
Tolv och ett halvt tusen mer. En person som hade arbetat här i två månader och fortfarande inte kunde efternamnet på ekonomichefen fick betydligt högre lön än jag, trots mina åtta år i företaget och fjorton miljoner i omsättning.
Mina händer stängde mejlet nästan av sig själva. Fingrarna var iskalla, som om jag nyss hade hållit i ett glas fyllt med isvatten.
Det var inte raseri. Nej. Det var något tystare. Som ljudet när glas börjar spricka: det går inte sönder direkt, först dras bara en tunn linje fram över ytan. Man ser på den och förstår att det snart kommer att brista.
Samma vecka var Linda nära att förlora Orion-Group. Hon glömde skicka den uppdaterade prislistan, blandade ihop leveransvillkoren och kallade på mötet företagets vd Lars för Johan. Två gånger.
Lars ringde mig personligen. Hans röst var torr och irriterad.