– Anna, vad är det som händer hos er? Jag samarbetar med ert företag på grund av dig. Vem är den där flickan?
Jag ringde upp Linda direkt, gick igenom misstagen punkt för punkt, rättade själv prislistan och skickade ett nytt mejl till Lars med korrekta siffror. Sedan tog jag kontakt med Orion-Group en gång till, stämde av varje detalj, kontrollerade alla rader och dubbelkollade villkoren. Avtalet blev kvar.
Det kostade mig sex timmar av min lediga dag. Utan ersättning.
På nästa morgonavstämning meddelade Erik:
– Linda skötte Orion-Group utmärkt. Precis så ska man arbeta. Ta lärdom av det.
Hans blick gled över till mig. Linda log. Hennes vaniljparfym låg som ett sött moln över konferensrummet, och plötsligt vände det sig i magen på mig. Inte bildligt. Fysiskt. Som när något är så sött att man mår illa.
Jag sa ingenting.
Men samma kväll, hemma vid köksbordet, öppnade jag för första gången på fyra år en sida med lediga jobb. Inte för att ”bara titta lite”. Den gången menade jag allvar.
Mina fingrar blev hängande ovanför tangentbordet. Mitt CV hade inte rörts på evigheter. Där stod fortfarande ”säljare”. I praktiken hade jag sedan länge burit ett helt avdelningsansvar, men Erik såg det inte. Eller så passade det honom bättre att låtsas som om han inte gjorde det.
Februarimötet hölls i det stora konferensrummet. Hela avdelningen var där, tio personer, dessutom två praktikanter och Erik vid kortändan av bordet. Utanför fönstren yrde snön, och elementet under fönsterbrädan knäppte medan det långsamt blev varmt. Från någons blöta vinterkappa på galgen kom en lukt av fuktig ull.
Erik klickade sig fram genom presentationen på skärmen. Mina bilder. Det var jag som hade sammanställt januariresultatet. Trettiotvå slides, fyra kvällars arbete efter ordinarie arbetstid.
– Månadens utfall, sa han. Anna, du kan börja.
Jag reste mig och gick rakt på siffrorna. Vektor hade ökat med arton procent, Orion-Group med tolv, ByggAlliansen med sju.
– Vänta, avbröt Erik och höjde handen. Sju procent kallar du tillväxt? Det där är pinsamt. Linda, skulle du acceptera sju procent?
Linda sträckte på ryggen. Kragen på hennes blus gav ifrån sig ett stelt litet knaster.
– Självklart inte. Minst femton borde man sikta på. Man måste tänka om i upplägget.
– Exakt! Erik slog handflatan i bordet. Hör du, Anna? Ett fräscht perspektiv. Du skulle behöva lära dig lite av de yngre.
Jag stod kvar framför skärmen med fjärrkontrollen i handen. Tio par ögon vilade på mig. Elementet knäppte igen, och någon vid bordet hostade lågt, nästan urskuldande, som om personen skämdes över att ens befinna sig i rummet.
– ByggAlliansen är en svår kund, sa jag lugnt. Under två år ökade de inte alls. De där sju procenten är resultatet av fem månaders förhandlingar. Fjorton möten.
Erik lät mig inte tala färdigt.
– Anna, sa han och lutade sig fram över bordet. Jag har fattat ett beslut. Linda blir senior account manager. Från och med nu rapporterar du till henne när det gäller ByggAlliansen och Vektor.
Det blev tyst. Inte bara tyst, utan tungt, som om rummet fyllts med bomull. Någon tappade en penna. Den rullade över bordsskivan, föll ner på golvet och blev liggande. Ingen böjde sig efter den.
Hon har varit här i fem månader. Jag i åtta år. Mina kunder. Mina siffror. Mina fjorton miljoner.
– Linda kommer in med nya idéer, fortsatte Erik. Jag behöver resultat, inte folk som lutar sig mot gamla meriter. Du kan vara tacksam för att du får vara kvar, lilla Anna.
Där kom det igen.
Jag samlade ihop mina papper. Utan ett ord. Sedan gick jag ut ur konferensrummet, fortsatte genom korridoren och fram till mitt skrivbord. Benen kändes märkligt mjuka, som om de inte riktigt bar mig. Linoleummattan gav ifrån sig ett svagt knarrande under varje steg.
Kaktusen stod längst ut på skrivbordskanten, precis som vanligt. Jorden i krukan hade torkat ihop; jag hade glömt att vattna den. Jag tog en plastmugg vid vattenautomaten, fyllde den och hällde försiktigt över den torra jorden. Då darrade inte mina händer längre.
Sedan öppnade jag jobbsidan igen.
Den här gången utan minsta tvekan.
På tre dagar skrev jag om hela mitt CV. Allt fick ny form: åtta års erfarenhet, fjorton miljoner i omsättning, tre stora avtal, tolv mindre kunder. Fakta. Siffror. Resultat. Inte ett enda onödigt ord.
Efter en vecka hade jag fått tre svar. Efter två veckor satt jag på intervju. Företaget hette Renova Trade och var en konkurrent. Kontoret låg på andra sidan stan, men vid det laget spelade avståndet ingen roll.
Deras kommersiella chef var en kvinna i femtioårsåldern med skarpa, uppmärksamma ögon. Hon hade en penna i handen, men använde den inte för att skriva. Hon tänkte med den. Medan hon lyssnade rullade hon den långsamt mellan fingrarna. Bakom henne syntes en klar februarihimmel och tak täckta av snö.
– Anna, jag har gått igenom dina resultat, sa hon. Fjorton miljoner i omsättning är inte småsaker. Vi kan erbjuda dig rollen som ansvarig för kundområdet. Fast lön: femtiotvå tusen kronor i månaden. Utöver det provision på nya avtal.
Femtiotvå tusen.
Nästan dubbelt så mycket som jag hade nu.
Jag nickade, och mitt ansikte avslöjade ingenting. Men under bordsskivan grep mina fingrar tag i kanten på blusen så hårt att tyget skrynklades.
– Jag behöver två veckor, sa jag.
– Ta tre, svarade hon. Bra människor är värda att vänta på.
Bra människor är värda att vänta på.
Fyra ord. Under åtta år hade Erik aldrig sagt något ens i närheten av det. Inte en enda gång. Tanken att värdefulla medarbetare faktiskt skulle behandlas som värdefulla hade nog aldrig slagit honom. Han utgick från att de alltid skulle finnas kvar.
Jag gick tillbaka till kontoret och höll tyst. Arbetade som vanligt. Skrev rapporter, ringde kunder, svarade på mejl. Inte ett ord till någon.
Sedan kallade Erik in mig till sig. Bara vi två.
Hans rum luktade som det alltid gjorde: tung, träig herrparfym som lagt sig i möblerna.
– Anna, jag tog i lite för mycket på mötet, sa han. Du vet hur jag är. Ibland blir jag lite skarp.
Han rättade till ringen på sitt finger. Det var ingen ursäkt. Mer ett konstaterande, ungefär som om han hade sagt att det snöade ute.
– Jag har tänkt på saken och bestämt mig för att du ska få en bonus efter halvårsskiftet. En bra bonus. För din lojalitet. Du är ju lojal, Anna?