Jag såg på honom. Skrivbordslampan gav ifrån sig ett nästan ohörbart surr. Utanför fönstret låg gården grå och livlös, med sopkärl på rad och en bil där vindrutetorkarna frusit fast mot rutan.
– Tack, Erik, sa jag.
Sedan gick jag därifrån.
Och för första gången på mycket länge hann jag tänka att jag kanske hade varit för snabb med att skicka ut mitt cv. Kanske uppskattade han mig ändå, på sitt eget kantiga sätt. Kanske var han bara oförmögen att säga det rakt ut. Kanske skulle den där bonusen faktiskt förändra något.
Kanske gick allt fortfarande att rädda.
Det gjorde det inte.
I april kallade Erik till möte med ledningen. Vd:n hade kommit från Örebro, två vicechefer var där, liksom ekonomidirektören. Det var den stora konferenssalen, kaffe i vita koppar, nytryckta broschyrer på bordet och den där torra doften av papper och trycksvärta som fortfarande låg kvar efter leveransen från tryckeriet.
I tre veckor hade jag arbetat med strategin för att behålla våra viktigaste kunder. Fyrtio bilder. Varenda en med siffror, prognoser och konkreta åtgärder. Jag hade kontrollerat varje nyckeltal, ringt upp kunderna, stämt av behov och förväntningar. Det var det bästa material jag hade tagit fram under mina åtta år på företaget.
Erik bad mig skicka den slutliga versionen till honom ”för en sista genomgång”. Jag mejlade den på söndagskvällen. Svaret kom kort därefter, två ord bara: ”Okej, sett.”
På måndagsmorgonen ställde han sig framför ledningsgruppen och höll presentationen själv.
Mina bilder. Mina siffror. Mina formuleringar, just de där meningarna som jag hade vridit och vänt på till klockan tre på natten eftersom ”kundanskaffning” lät för stelt och ”långsiktigt kundarbete” kändes mer levande. På första sidan stod det: ”Framtaget av: Erik Lindberg, filialchef.”
Mitt namn fanns inte någonstans.
Jag satt på tredje raden och lyssnade. Vd:n nickade uppskattande. Ekonomidirektören skrev i sitt block. Erik talade med stadig röst, gestikulerade lagom mycket, log när det passade och gjorde pauser exakt där de skulle ligga. Ringen på hans lillfinger fångade ljuset varje gång han lyfte handen.
Det där är mina bilder. Mina siffror. Mina tre veckor. Mina sömnlösa nätter.
När mötet var slut sträckte vd:n fram handen mot honom.
– Erik, mycket bra arbete. Det märks att du har full kontroll.
– Vi gör vårt bästa, svarade Erik och log.
Jag väntade tills alla hade lämnat rummet. Korridoren blev tom. Det luktade kallnat kaffe och någon annans herrparfym. Jag gick fram till honom, och linoleummattan gav ifrån sig ett svagt gnissel under min klack.
– Erik. Det där var min presentation.
Han vände blicken mot mig. För första gången på länge såg han mig rakt i ögonen, inte förbi mig, inte över mitt huvud. Rakt på mig.
– Anna, det här var ett lagarbete. Vi är en avdelning. Ett team. Man kan inte hålla på och räkna poäng.
– Mitt namn stod inte ens med.
– Därför att det här är en avdelning, inte en soloföreställning, sa han, och rösten blev genast hårdare. Nu tittade han redan åt sidan. – Jag är chef. Jag presenterar avdelningens arbete. Du är en del av avdelningen. Du borde vara glad att jag använde ditt material över huvud taget. Jag hade kunnat skriva ihop något själv.
Du borde vara glad.
Igen.
Något varmt och kompakt steg upp i halsen. Det var inte gråt; jag hade för länge sedan slutat gråta på jobbet. Det var snarare en tystnad. Den sortens tystnad som uppstår när ett beslut redan är fattat, men man ännu inte har sagt det högt.
Någon bonus efter halvårsskiftet fick jag aldrig se. Inte en krona. När jag till slut frågade, viftade Erik bara bort det.
– Budgeten blev nedskuren uppifrån. Vi tar det nästa kvartal.
Nästa kvartal.
Ännu ett ”senare”.
Hur många sådana ”senare” jag hade fått under fyra år hade jag slutat räkna.
Jag frågade inte en gång till.
Samma kväll, hemma i köket, tog jag fram telefonen och letade upp numret till den kommersiella direktören på Renova-Trade.
– Maria? Det är Anna. Jag är redo.
– Vad roligt att höra. När kan du börja?
– Om två veckor. Jag måste säga upp mig och arbeta kvar uppsägningstiden.
Jag lade på och blev stående vid fönstret. Utanför syntes gården, gungorna, en gatlykta med matt sken. En helt vanlig vårkväll. Och tystnad. Samma tystnad som kommer efter ett beslut. Inte hotfull. Inte tom. Bara lugn.
Uppsägningen skrev jag på fredagen. För hand, på ett vitt papper. Handstilen var jämn; handen darrade inte. Bläcket torkade nästan genast, för luften på kontoret var alltid torr.
Jag lade brevet på Eriks skrivbord klockan halv nio, innan morgonavstämningen. Han kom in vid nio, fick syn på pappret, tog upp det och läste. Sedan satte han sig ner.
– Vad är det här?
– Min uppsägning. På egen begäran. Två veckors uppsägningstid.
Han vred arket mellan fingrarna. Ringen gled längs papperskanten.
– Anna. Men snälla, bete dig inte som ett barn. Vart skulle du ta vägen?
– Till ett annat företag.
– Vilket? frågade han och kisade.
– Det spelar ingen roll.
– Jo, det gör det. Du är fyrtioåtta. Marknaden är full av unga människor med lysande ögon och låga krav. Du kommer inte att få samma villkor någon annanstans.
Jag såg på honom. På ringen. På skjortan som, som alltid, satt lite för trångt över axlarna. På fotografiet bakom honom, där han skakade hand med någon tjänsteman vid invigningen av filialen. I åtta år hade jag sett den bilden. Varenda arbetsdag.
– Erik. Fyra år utan löneförhöjning. Åtta avslag. En bonus som aldrig kom. En presentation där mitt namn togs bort. Under hela den tiden har jag arbetat. Tyst. Noggrant. Bra. Det vet du.
Han svarade inte. Fingrarna trummade mot bordsskivan, snabbt och nervöst.
– Jag ber inte om något längre, fortsatte jag. Jag går bara.
– Okej, sa han och lutade sig bakåt i stolen. – Tänk på saken i två dagar. Vi kanske kan se över lönen. Jag kan höja med femhundra kronor.
Femhundra.
Fyra år. Och femhundra kronor.
Jag visste redan att Renova-Trade väntade med fyrtiofem tusen kronor i månaden plus provision. Men det tänkte jag inte säga till honom.
– Uppsägningen ligger på bordet, sa jag och gick ut.
De två veckorna segade sig fram. Jag lämnade över mina arbetsuppgifter, en efter en. Inte till Linda – hon kände inte ens till hälften av detaljerna och hade heller ingen verklig vilja att sätta sig in i dem.