Eriks mamma hade satt upp en kamera i köket. Anna upptäckte den bakom brödburken, där en liten svart lins stirrade rakt mot matbordet.
Svärmodern hade alltså placerat en övervakningskamera mitt i deras hem, och Anna fann den av en slump när hon skulle flytta på brödet. Det mörka lilla ögat var riktat så att varje måltid kunde ses i detalj.
En impuls for genom henne: hon ville rycka loss saken och kasta den direkt i soporna. Men handen stannade i luften. Om Ingrid hade börjat spionera på dem, då fanns det säkert en anledning.
Och Anna bestämde sig för att ta reda på vilken.
Hon och Erik bodde i hans tvårumslägenhet. Anna arbetade på en skola och gick hemifrån tidigt, ofta innan det hunnit ljusna, och kom tillbaka först framåt kvällen. Erik hade jobb på en fabrik och brukade kliva in genom dörren lite senare än hon.
Deras liv hade varit stillsamt och ganska jämnt, ända tills Ingrid, Eriks mor, flyttade in hos dem för några månader sedan.
– Bara tillfälligt, hade hon sagt medan hon ställde sin resväska i hallen. Tills Lars har ordnat något eget.
Lars, hennes yngre son, hade blivit av med sin hyreslägenhet när ägaren sålde bostaden. Sedan dess hade han flyttat runt mellan vänner och bekanta.
Redan första dagen började Ingrid bete sig som om lägenheten tillhörde henne. Först ordnade hon om allt porslin efter eget huvud. Sedan slängde hon Annas fikus från fönsterbrädan, eftersom den enligt henne ”bara samlade damm”.
Varje middag följdes dessutom av kommentarer om Annas matlagning. Ibland var det för mycket salt, ibland var köttet segt, ibland passade inte salladen.
Erik svarade alltid på samma sätt:
– Mamma är gammal. Försök stå ut lite, hon åker snart.
En kväll fick Anna syn på hur Erik stoppade undan mappen med lägenhetspapperen i ett av köksskåpen. Han sköt in den bakom burkarna med gryn och mjöl och mumlade något i stil med att där skulle den åtminstone inte försvinna.
Just då kom Ingrid in i köket. Hon stannade vid spisen, kastade en snabb blick mot skåpet och teg. Anna tänkte inte mer på det då, fast hon borde ha gjort det.
För ungefär en vecka sedan hade Ingrid dessutom meddelat vid middagsbordet:
– Jag har satt upp en kamera i trapphuset, ovanför vår dörr. Det är oroligt där ute, man vet aldrig.
Erik hjälpte henne att koppla upp den mot wifi, och appen blev kvar i hans telefon. Anna nickade bara och lät saken bero. En kamera i trapphuset kunde hon acceptera.
Men den som nu låg gömd bakom brödburken var en andra kamera, och den hade Ingrid inte sagt ett ord om.