— Försvinn härifrån! Jag är så trött på dig — du smyger runt, glor och snokar i allt! Margareta vände sig inte ens om när hon fräste orden. Hon stod med ryggen mot hallen och stirrade ut genom fönstret, som om det var gatan hon talade till och inte sin svärdotter. — Lägenheten tillhör faktiskt min son. Vill vi, så kastar vi ut dig helt och hållet!
Anna blev stående mitt i korridoren. I ena handen höll hon en matkasse, ansiktet var alldeles stilla, inte en min rörde sig. Det hade hon lärt sig. Under de här två åren hade hon hunnit lära sig mer än hon någonsin velat.
Svärmodern hade flyttat in hos dem åtta månader tidigare. Först skulle det bara vara ”ett par veckor”, eftersom det påstods vara renovering i hennes gamla miljonprogramslägenhet. Men renoveringen blev klar, och Margareta flyttade ändå inte tillbaka. Hon blev bara kvar. Som en möbel någon burit in och sedan glömt att bära ut igen.
Deras bostad var en tvårummare i ett nybyggt hus på Södra vägen. Bolånet betalades av Anna — varje månad, punktligt, utan undantag, från hennes lön som handläggare på en resebyrå. Erik arbetade på en bilverkstad, men av någon anledning tog hans pengar alltid slut innan det var dags att betala räkningarna. ”Det blev strul med lönen”, ”bonusen har skjutits upp”, ”jag var tvungen att betala tillbaka en skuld” — varje gång fanns en ny förklaring. Anna hade slutat lyssna för länge sedan.
På fredagskvällen tog Margareta hem gäster. Tre personer: väninnan Maria med sin man och dessutom någon karl som hette Lars, en man Anna bara hade sett en enda gång tidigare i sitt liv. De bredde ut sig i köket, ställde fram flaskor och drog upp volymen på tv:n tills ljudet dånade genom hela lägenheten.
Anna kom hem vid halv nio. På bordet stod berg av odiskade tallrikar kvar sedan förra gången de haft ett sådant där kvällssällskap. Askkoppen var överfull, och på golvet syntes en intorkad fläck efter något som spillts ut.
— Erik, sa hon och stack in huvudet i rummet. Hennes man låg på soffan och skrollade i mobilen. — Har du sett hur det ser ut i köket?
— Mamma kom med några bekanta bara, svarade han och ryckte på axlarna. — Vad är det med det?
— Vad det är med det, upprepade Anna lågt. — Ingenting.
Hon vände på klacken, gick in i badrummet och låste dörren efter sig. I spegeln mötte hon sin egen blick. Trettioett år gammal. Mörka ringar under ögonen. Håret hastigt uppsatt utan någon egentlig ordning. På resebyrån var det högsäsong; hon arbetade från nio till sju, ibland ända till åtta, och kom hem helt tömd på kraft. Och där hemma väntade detta.
Från köket hördes Margaretas skratt, högt och bullrande, som om hon stod på en scen inför publik. ”Men herregud, Maria, du är för rolig!” Anna vred på kranen och lät vattnet brusa starkare.
Margareta var en sådan kvinna man brukade kalla slug på sitt eget sätt. Bland folk var hon festens mittpunkt: skrattade, bjöd, kramade, drog historier och fick alla att känna sig välkomna. Men det var när andra såg på. I hemmet blev hon en helt annan människa. Hon kommenderade, muttrade, flyttade runt saker och kastade sådant hon inte tyckte om. En gång slängde hon Annas nya sneakers, eftersom de enligt henne ”tog plats på hyllan”.
— Jag betalade sexhundra kronor för de där skorna, hade Anna sagt då.
— Och? De var fula, svarade svärmodern och gick för att titta på sin serie.
Erik hade varit närvarande under hela samtalet. Han sa inte ett ord.
Efteråt satt Anna länge i bilen utanför huset. Hon bara satt där och tänkte.
Med tiden började hon se mönstret. Så fort hon försökte säga ifrån eller sätta någon gräns började Margareta genast gråta. Inte lite diskret, utan på beställning: tårar som rann, rödsprängda ögon, darrande läppar. ”Jag har offrat hela mitt liv för min son, och nu vill de köra bort mig.” Erik rusade förstås direkt fram för att trösta henne, och sedan såg han på Anna med förebråelse i blicken, som om allt var hennes fel.
Det var ett skickligt spel. Ett fulländat sådant.
En morgon i april åkte Anna till Statens servicecenter.
Inte för att något särskilt hade inträffat just då. Det var helt enkelt dags. Hon hade funderat på det länge — ända sedan förra sommaren, då Margareta för första gången, högt och inför Maria, hade förklarat: ”Den här lägenheten är Eriks, det ska hon inte glömma.” Anna hade inte svarat den gången. Hon hade bara lagt det på minnet.
På servicekontoret fick hon vänta i kö i fyrtio minuter. Sedan beställde hon ett utdrag ur Lantmäteriets fastighetsregister. När hon höll papperet i handen stod allt där, tydligt och utan utrymme för tolkningar. Ägare: Anna Andersson. Endast hon. Det var hon som stod på lånet, det var hon som hade lagt in kontantinsatsen på tvåhundratrettio tusen kronor ur sina egna besparingar, eftersom Erik då hade sagt: ”Du klarar ju det där ändå, du har stabilare inkomst.”
Hon fotograferade utdraget med mobilen och stoppade sedan ner papperet i väskan.
Efteråt gick hon in på kaféet mittemot, köpte en cappuccino och ringde sin mamma.
— Mamma, är soffan i gästrummet ledig hos dig?
— Självklart är den det. Kommer du hit?
— Kanske. Inte just nu. Men snart.
Mamman ställde inga onödiga frågor. Hon hade alltid haft förmågan att känna när det var bättre att tiga.
Allt avgjordes på lördagen.
Margareta hade varit på dåligt humör redan från morgonen. Något Maria hade sagt i telefon hade tydligen retat upp henne, men exakt vad var omöjligt att förstå. Hon gick fram och tillbaka genom lägenheten, suckade högt, flyttade kastruller från ett ställe till ett annat och slog igen skåpluckor. Anna satt vid köksbordet med kaffe och arbetsdokument framför sig; hon behövde kontrollera bokningar före måndagen.
— Du kunde ju åtminstone städa lite, slängde svärmodern ur sig när hon passerade.
Anna lyfte blicken.
— Jag tar det i kväll.
— I kväll! Hon ska städa i kväll! Margareta snodde runt, och i rösten fanns redan den där särskilda tonen — gäll, hård och överdrivet högljudd, som om hon inte befann sig i ett hem utan stod och grälade på ett torg. — Förstår du över huvud taget hur du lever här? Smuts överallt, oreda i varje hörn, och stackars Erik har ingen som lagar mat åt honom…
— Stopp, sa Anna och slog igen pärmen.