Det var överkomligt. Hon hade klarat de senaste tre åren på egen hand, och det fanns ingen anledning att tro att hon inte skulle orka fortsätta.
Hennes mamma kom in med en tallrik skivad ost och ställde den bredvid henne utan att säga ett ord. Anna märkte plötsligt hur främmande den sortens tystnad hade blivit för henne — en stillhet utan hot, utan spänd väntan på att en dörr skulle smälla igen eller att någon skulle fälla en vass kommentar.
På torsdagen fick hon ett meddelande från Erik: ”Mamma går med på att flytta. Kan vi ses och prata?”
Anna läste raderna två gånger. Formuleringen skavde. ”Går med på” lät som om Margareta gjorde någon en tjänst, inte som om hon rättade till något hon själv hade ställt till med. Men det var en detalj. Inte det viktigaste.
Hon skrev tillbaka: ”Okej. I morgon kväll. Kaféet på Drottninggatan, klockan sju.”
En plats där ingen av dem hade övertag. Det var nödvändigt.
Kaféet var alldeles vanligt: små bord vid fönstren, låg musik i bakgrunden, doften av kaffe och nybakat bröd. Erik var redan där när Anna kom in. Han satt med axlarna lätt hopsjunkna och såg ut som om tröttheten hade bitit sig fast i honom. Under ögonen låg mörka skuggor, och jackan var skrynklig.
— Hej, sa han.
— Hej.
Hon slog sig ner mitt emot honom och beställde när servitrisen kom fram. Erik sa ingenting. Han vek och knådade en pappersservett mellan fingrarna.
Till slut harklade han sig.
— Hon flyttar i helgen. Jag hjälper henne med sakerna.
— Bra.
— Anna… Han lyfte blicken mot henne. — Kommer du tillbaka?
Hon såg på honom länge. På mannen hon hade levt med i fyra år. Han var egentligen ingen ond människa. Inte grym. Inte elak på det där öppna sättet. Han var bara bekväm. Bekväm för sin mamma, bekväm för sig själv, bekväm för alla — utom för henne.
— Jag funderar på det, svarade hon ärligt.
— Det där är inte ett ja.
— Nej. Men det är inte ett nej heller.
Han nickade långsamt, som om han faktiskt tog emot svaret utan att försöka vrida det till något annat. Det var nytt. Förr skulle han ha börjat övertala henne, vädjat, dragit fram skuld och plikt, kanske till och med ringt sin mamma från bordet för att fråga vad han skulle säga.
Kaffet kom in. Utanför fönstret rullade bilar förbi, och vid bordet intill skrattade ett sällskap åt något hon inte hörde.
— Jag förstod inte att du hade det så illa, sa Erik lågt.
— Jo, det gjorde du, sa Anna utan skärpa. — Det var bara enklare att låtsas som ingenting.
Han invände inte. Även det var ovant.
Anna tog en klunk av kaffet och lät blicken glida ut genom fönstret. En tanke hade börjat röra sig i bakhuvudet, inte panikartad utan nästan praktisk: hon behövde kontrollera om det fanns något mer kring lägenheten som hon inte kände till. Något i samtalet med Margareta hade fastnat. Den där frasen om att lägenheten ”mänskligt sett” var Eriks. Den hade sagts med för stor säkerhet för att vara ett slumpmässigt utbrott.
Alldeles för stor.
På fredagskvällen körde Anna förbi lägenheten. Hon hade inte tänkt gå upp, bara se efter. Hon parkerade på andra sidan gatan och satt kvar i bilen i ungefär tio minuter. Det lyste i fönstren. Bakom gardinen rörde sig en skugga — Margareta gick omkring där inne.
Anna tog fram mobilen och ringde en bekant jurist, Johan. De hade pluggat tillsammans på universitetet och hördes ibland när någon av dem behövde råd.
— Johan, jag har en fråga. Om en lägenhet står på en ensam ägare, bolånet också ligger på den personen och kontantinsatsen betalades av samma person — kan någon annan ändå kräva en andel?
Det blev tyst i luren i någon sekund.
— Är personen gift?
— Ja. Men maken har inte betalat. Inte någonting alls.
— Finns det underlag? Kvitton, kontoutdrag, betalningshistorik?
— Tre års kvitton. Allt i mitt namn.
— Då går det vid en bodelning att argumentera väldigt starkt för att egendomen har finansierats med dina egna medel. Särskilt om han inte ens varit med och betalat insatsen. Varför frågar du?
— Jag lutar inte åt något än, sa Anna. — Jag vill bara veta hur läget ser ut.
— Jag förstår, sa han, och hon kunde nästan höra att han log svagt. — Men du tänker rätt. Håll hårt i dokumenten.
— De är hos mig.
Lördagen började med ännu ett meddelande från Erik: ”Kom vid tolv. Mamma packar.”
Anna kom halv ett. Erik öppnade dörren. Han såg ut som om han inte hade sovit alls. Inifrån rummet hördes dova smällar och skrapande ljud; någon flyttade uppenbarligen på något tungt.
I hallen stod en stor rutig bag och två väskor. Anna betraktade dem utan att säga något.
— Hon har packat det viktigaste, sa Erik med dämpad röst. — Resten hämtar hon senare.
— När är senare?
— Anna…
— Jag frågar bara.
Då kom Margareta ut ur rummet med ännu en väska i handen, mörkblå och så fullproppad att sömmarna såg ansträngda ut. När hon fick syn på Anna stannade hon tvärt.
De stod och såg på varandra i några sekunder. Sedan fnös Margareta och vände bort blicken.
— Så du behagade dyka upp.
— Ja, det gjorde jag, svarade Anna lugnt.
— Var nöjd nu. Du fick som du ville.
Anna svarade inte. Hon gick in i köket och satte på vattenkokaren. Från hallen hörde hon Erik säga något lågt till sin mamma, och Margaretas svar kom tillbaka i korta, irriterade stötar.
Köket såg ut som om ingen hade rört en trasa där på en vecka. På fönsterbrädan fanns intorkade ringar efter glas, bordet var fullt av smulor och på spisen syntes fläckar hon inte ens ville identifiera. Anna såg på alltihop och tänkte att hon skulle ta en trasa på kvällen och få ordning här igen. Inte i ilska. Inte för att bevisa något. Bara göra det.
Från hallen steg Margaretas röst, nu betydligt högre:
— Jag har faktiskt lagt många år av mitt liv på det här barnet! Och så kommer hon hit och spelar husfru!
— Mamma, sänk rösten, bad Erik.
— Jag tänker inte sänka någonting! Låt henne höra! Hon har dokumenten! fortsatte Margareta med hån i rösten. — Jaha, och vad spelar det för roll? Jag är hans mor!
Anna kom ut ur köket och ställde sig i dörröppningen mot hallen.
— Margareta, dokumenten spelar precis den rollen, sa hon jämnt. — De betyder att det är jag som fattar besluten här. Inte du.
Margareta vände sig hastigt mot henne.
— Du…
— I åtta månader teg jag, fortsatte Anna med samma lugna röst.