Han gick runt en stund, drog handen över väggarna och provade badrumsdörren, öppnade och stängde den ett par gånger.
– Det där är snett gjort. Jag hade löst det på ett annat sätt.
Inte ett ord om att det var jag som hade ordnat allt. Inte en fråga om vad det kostat. Bara det där: snett.
Jag teg. Egentligen borde jag ha sagt något. Men jag svalde svaret, eftersom Erik stod bredvid och masserade nacken med handen.
Brytpunkten kom 2021. För fem år sedan.
Det var Emmas födelsedag. Hon fyllde tre. Jag hade ordnat ett litet kalas hemma: ballonger, tårta och tre flickor från förskolan. Vi bjöd också in Lars och Anna, hans dotter, alltså min svägerska.
Anna är två år yngre än Erik, fyrtio nu. Hon arbetar på sin fars firma, på ekonomiavdelningen. Hon är ogift och bor bara ett par hus bort från honom. För henne är allt Lars säger lika med lag.
De kom tillsammans. Lars hade med sig en plyschkanin till Emma, nästan en halvmeter hög. Anna gav henne en målarbok. Sedan slog de sig ner vid bordet.
Vi skålade för födelsedagsbarnet. Efter en stund vände sig Lars mot Erik – inför Anna, inför mig och inför de treåriga barnen, även om de redan hade sprungit in i rummet.
– Erik, du sliter ensam för hela familjen. Din fru sitter väl mest och dricker te på jobbet, medan du är ute på byggen från morgon till kväll.
Jag satte långsamt ifrån mig tallriken.
– Lars, jag har arbetat i elva år. Heltid. Varenda vardag.
Han såg på mig genom glasögonen.
– Och? Laboratorieassistent, är det ett riktigt jobb? Skölja provrör?
Anna fnös lågt. Erik stirrade ner i sin tallrik.
– Jag sköljer inte provrör. Jag kontrollerar kvaliteten på produktionen. Protokoll, analyser, journaler. Åtta timmar om dagen.
– Åtta timmar, upprepade min svärfar. Erik står tolv timmar på arbetsplatsen. I smuts, i kyla.
– Och Erik får lön för det, sa jag. Precis som jag får.
Lars knackade med sin ring mot bordsskivan. Två torra slag.
– Lön. Från mig. Det är jag som betalar honom. Och dig då? Fabriken? De ger dig småpengar, medan du bor i min lägenhet.
– I Eriks lägenhet, rättade jag honom. Den ni gav honom. För fjorton år sedan.
– Just det. Gav. Jag gav den. Och du kom till ett färdigt hem.
Jag ville påminna honom om renoveringen. Om de sjuttioåtta tusen kronorna. Om att det var jag som hade valt kaklet i badrummet, jag som hade anlitat hantverkarna, jag som varje kväll efter mitt eget arbetspass kom hem och kontrollerade vad som blivit gjort, för att sedan laga mat åt två barn och få dem i säng.
Men Erik lyfte blicken och sa lågt:
– Nu räcker det. Båda två.
Som om vi bar samma skuld. Som om också jag hade sagt något fel.
Lars drack upp sitt te och gick efter tjugo minuter. I hallen kramade han Erik och klappade honom på axeln. Åt mitt håll såg han inte ens.
Anna dröjde sig kvar. Jag hörde hur hon viskade till sin far ute i trapphuset:
– Du ser ju. Hon är fräck mot dig. Svarar emot också.
Jag stod kvar i korridoren med Emmas stora plyschkanin i famnen. Hon hade redan slängt den under hatthyllan.
Samma kväll sa jag till Erik:
– Du måste prata med din pappa. Så här går det inte.
Erik låg på soffan och scrollade i mobilen.
– Karin, jag ska prata med honom. Men du fattar väl själv… han gav oss lägenheten. Han gav mig jobbet. Vad vill du att jag ska säga?
– Att jag inte lever på er.
– Han menar inte så. Han bara pratar. Bry dig inte.
Så jag brydde mig inte.
I fem år lät jag bli att bry mig. Varje högtid lät likadan. Nyår: ”Erik, du är familjens försörjare.” Åttonde mars: ”Karin, när ska du lära dig laga mat ordentligt?” Johans födelsedag: ”En pojke behöver se hur en riktig karl arbetar, inte hur mamma glor på provrör på fabriken.” Tre, fyra gånger om året. Minst.
Och jag teg, eftersom Erik bad mig. För att barnen älskade sin farfar – han kom med presenter, tog med dem ut i bilen, kallade Johan för ”kämpen” och Emma för ”lilla kaninen”. Och för att lägenheten stod på Erik. En gåva. Om vi skilde oss skulle jag gå därifrån utan någonting. Det visste jag. Och det höll mig tillbaka.
Men efter varje sådan middag kom jag hem och satte mig i badrummet i tjugo minuter. Bara satt där, på badkarskanten. Jag tittade på kaklet jag själv hade valt och räknade i huvudet. Elva år. Femhundrafyrtio månadsskift med arbetspass. Tusentals protokoll. Sjuttioåtta tusen kronor till renoveringen. Ettusenåttahundra varje månad till barnens aktiviteter, avgifter, kläder, Johans judodräkt och Emmas teckningskurs. Allt från min lön.
Och ändå hette det att jag levde på deras bekostnad.
Lars sextiofemårsdag planerades till april 2026. Han ville fira hemma. Femtiofem gäster.
– Vi dukar upp borden direkt i lägenheten, meddelade han Erik. Anna hjälper till. Och Karin får laga maten.
Erik berättade det för mig. Jag såg det framför mig: femtiofem personer i en trerummare, mat till alla, tre dygn i köket. Sallader i baljor, varmrätter i kastruller, disk, städning, spring.
– Erik, det där är ett restaurangkalas. Femtiofem personer hemma är omöjligt.
– Karin, pappa vill ha det hemma.
– Nej. Pappa vill att jag ska stå vid spisen i tre dagar. Gratis.
Erik suckade och gned sig i nacken.
Jag ringde fem restauranger. Till slut hittade jag ett ställe som passade: en festvåning med plats för sextio personer, meny för sjuhundrasextio kronor per gäst. Totalt fyrtioett tusen åttahundra. Med dekorationer och musik tillkom ytterligare tre tusen tvåhundra. Fyrtiofem tusen kronor.
Jag gick hem till Lars med uträkningarna. Jag visade menyn, lokalen och bilderna.
– Fint, sa han. Dyrt.
– En sådan jubileumsdag kommer bara en gång i livet.