– Sextiofem, sa jag.
Han lyfte blicken mot mig.
– Ja, självklart. Du vill bara slippa stå vid spisen. Att låta andra göra jobbet, det har du alltid varit bra på.
Jag svarade inte. Jag betalade bara. Erik och jag delade upp summan mellan oss: tjugo tusen från mitt kort, femton tusen från hans. Lars bidrog med tio tusen. Exakt tio. Till sitt eget firande.
Jag sparade kvittot på överföringen. Tjugo tusen kronor. Den tjugonde mars, klockan 14.07. Mottagare: restaurang Björkdungen.
Tre dagar före jubileet ringde Anna.
– Karin, pappa är jätteupprörd. Du sårade honom med det där restaurangbeslutet.
– På vilket sätt då?
– Han ville ha något familjärt. Hemma. Och du bokar restaurang. Det låter ju som att du inte orkar anstränga dig.
Jag stod i köket. Emma satt vid bordet och gjorde läxorna, med pennan mellan tänderna.
– Anna, det kommer femtiofem personer. Jag jobbar fem dagar i veckan. När menar du att jag skulle laga all mat?
– Men jag hade ju kunnat hjälpa till.
På fjorton år hade Anna aldrig erbjudit sig att hjälpa mig. Inte med maten. Inte med barnen. Inte med någonting. Inte en enda gång.
– Restaurangen är redan betald, sa jag. Vi ses på lördag.
Jag avslutade samtalet. Emma tittade upp från sitt räknehäfte.
– Mamma, varför är faster Anna arg?
– Hon är inte arg, Emma. Hon oroar sig för farfar.
– Jaha, sa Emma och böjde sig över talen igen.
Jag lade undan mobilen. Inuti kändes det tomt och stilla, som på laboratoriet efter fem, när alla har gått hem och bara ventilationen brummar kvar.
Lördag. Den tolfte april. Restaurang Björkdungen.
Lokalen var vacker: stora fönster från golv till tak, björkar utanför glaset och vita dukar över borden. Jag kom två timmar före gästerna för att kontrollera placeringen, menyn och dukningen. Restaurangchefen frågade: ”Ni är här för Lars sällskap?” Jag nickade, och hon bockade av något på sin lista.
Vid sextiden började gästerna droppa in. Lars kollegor från byggbranschen, grannar och gamla vänner – högljudda män i kavaj och deras fruar med nyfixat hår. Släkten kom också: en kusin från Uppsala, en faster från Västerås. Anna bar en blå klänning och örhängen formade som små droppar. Erik hade sin nya kostym på sig. Skjortan hade jag valt åt honom, men det märkte han inte ens.
Lars anlände sist. Vit skjorta, svart kavaj, ringen på lillfingret blänkte i restaurangljuset. När han klev in började hela salen applådera. Jubilaren hade kommit.
Vi satte oss. Skålarna började vandra runt borden. Först talade hans bror. Sedan Anna. Därefter en gammal vän som mindes hur de på nittiotalet startade byggfirman med ”två spadar och en rostig skåpbil”.
Jag satt mellan Erik och en kvinna jag inte kände, frun till någon av Lars kollegor. Hon presenterade sig som Sofia och frågade genast:
– Och ni, vad är ni till jubilaren?
– Svärdotter, svarade jag.
Hon nickade.
– Då har ni haft tur. Jag har hört att han är väldigt generös.
Jag log och kramade servetten i knät under bordet.
Framåt nio hade det hunnit drickas en hel del. Toastmastern räckte över mikrofonen till Lars för ett tacktal. Sorlet dog bort.
Lars reste sig. Han rätade på ryggen. Han var storvuxen, nästan ett huvud längre än de flesta i rummet, bred som ett skåp. Rösten var djup och befallande. En sådan röst avbryter man inte.
– Tack allesammans, började han. Tack för att ni kom. Sextiofem år är inget litet. Det är inte bara en födelsedag. Det är ett slags bokslut.
Gästerna nickade instämmande.
– Jag har byggt ett hus. Jag har byggt upp ett företag. Jag har uppfostrat två barn. Erik är arbetsledare, min högra hand. Anna sitter på ekonomi och håller ordning på allt. Jag gav min son en lägenhet. Jag gav honom arbete. Jag såg till att familjen klarade sig.
Han gjorde en paus. Sedan vände han ansiktet mot mig. Ringen slog lätt mot glaset, ett tunt klingande ljud.
– Och nu vill jag höja en skål. För min svärdotter Karin. Hon som lever på vår bekostnad.
Först blev det alldeles tyst. Sedan hördes några skratt. Längre bort vid bordet ropade någon: ”Det där var rakt på sak!” Sofia bredvid mig vred bort huvudet, som om hon plötsligt inte hade hört någonting.
Lars skrattade högt, med hela bröstet. Han skämtade inte. Han trodde på det han sade. Han var övertygad om att det var både roligt och sant, och att alla i rummet höll med honom.
Femtiofem personer lyfte sina glas. Några gjorde det bara för att följa strömmen. Några för att det var fest och det kändes pinsamt att protestera. Andra därför att de faktiskt tänkte likadant.
Erik, intill mig, knep hårt om gaffeln. Han tittade inte på mig. Han sa inte ett ord.
Jag väntade tills alla hade druckit. Väntade tills toastmastern sträckte sig efter mikrofonen igen. Då reste jag mig.
– Får jag? frågade jag honom. Bara en minut.
Toastmastern såg på Lars. Lars ryckte på axlarna.
– Kör på, svärdottern. Håll ett tal du också.
Jag tog mikrofonen. Den var varm efter andras händer.
Femtiofem ansikten vändes mot mig. Bland dem såg jag min kollega Hanna och hennes man. Hon var den enda där inne som visste vad jag tjänade och vad jag faktiskt betalade för. Hon mötte min blick och nickade nästan omärkligt.
Jag drog in luft. Mina händer skakade inte.
– Lars, började jag, tack för skålen. Den var ärlig. Ni tycker verkligen att jag lever på er. Jag har hört det i fjorton år, och nu vill jag äntligen svara. Inför alla. Eftersom ni valde att säga det inför alla.
Salen stelnade. Anna öppnade munnen lite.
– Ni gav Erik en lägenhet. Det stämmer. En tvåa på femte våningen i ett flerfamiljshus. Tack för det. Det var generöst. Men renoveringen i den lägenheten – golven, väggarna, badrummet och köket – betalade jag. Sjuttioåtta tusen kronor. Från min lön. Kvittona har jag kvar.
Någon vid bordet hostade till. Lars slutade le.