— Så Erik får arvet, och jag får ogräset och räkningarna? Vilken elegant rättvisa. Här har ni nycklarna, — sade Anna och lade nyckelknippan på bordet med ett lugn som om hon bara ställde ifrån sig något som aldrig hade tillhört henne.
Karin blev sittande orörlig med tekoppen i handen. Erik lyfte blicken från mobilen och stirrade på sin syster. I köket blev det så tyst att man tydligt hörde väggklockans tickande. Ingen av dem hade räknat med en sådan reaktion. Allra minst från Anna, som alltid hade varit den följsamma, den tysta, den som svalde irritation och aldrig gjorde en scen.
Allt hade börjat ett och ett halvt år tidigare, när deras far plötsligt föll ihop på arbetet och dog av en hjärtinfarkt. Han var bara femtioåtta år. Han hade varit en fåordig man, van vid att ordna saker själv och sällan berätta om sina planer. Alla papper förvarade han i ett gammalt kassaskåp, och nyckeln till det satt på samma knippa som hemnycklarna. Efter begravningen visade det sig att det inte fanns något testamente. I kassaskåpet låg endast ägarhandlingarna: en för lägenheten i stan och en för huset på landet. Det betydde att arvet enligt lag skulle delas lika mellan de två barnen, Anna och Erik.
De första sex månaderna gick åt till myndighetsbesök och pappersexercis. Notarien, en medelålders kvinna med trött blick, förklarade sakligt vad som behövde göras: lämna in ansökan, samla in intyg, betala avgifter och sedan vänta. Anna och Erik gick dit tillsammans, satt tysta bredvid varandra i väntrummen och skrev under där de blev tillsagda. Mellan dem fanns ingen öppen konflikt, men inte heller någon särskild värme. De var syskon. Uppvuxna under samma tak, men sedan länge på väg åt olika håll i livet.
När halvåret hade gått och dagen kom då arvsintygen skulle lämnas ut, kallade Karin till familjeråd. Själv bodde hon i en liten etta som hon hade ärvt efter sin egen mor. Maken hade hon inte ägt något tillsammans med; deras äktenskap hade registrerats sent, när både lägenheten och huset redan stod enbart på honom.
De satt i samma kök som nu. Karin ställde fram en termos med te, skar upp en köpt sockerkaka, satte sig mitt emot barnen och slog ut med händerna.
— Nå, då får vi väl bestämma vem som tar vad.
Erik väntade. Anna sade ingenting.
— Jag har tänkt så här, fortsatte Karin. Erik bor ju i stan, han arbetar där och behöver en bostad. Och du, Anna lilla, du har alltid tyckt om landet. Minns du hur du som barn bad om att få stanna hos mormor hela sommaren? Du ville aldrig åka tillbaka till stan. Då kan du ta huset. Det blir ju rättvist på det sättet.
Den gången nickade Anna. För visst hade hon älskat landsbygden: stillheten efter stadens brus, doften av nyslaget gräs, kvällarna på farstutrappan när man kunde sitta länge och se solen sjunka. Erik arbetade på ett logistikföretag i en större stad och hyrde en etta i utkanten. Moderns resonemang lät enkelt och logiskt. Brodern skulle få pappans lägenhet i stan, hon själv det gamla familjestället ute på landet. Rättvist. Jämnt fördelat. Alla kunde vara nöjda.
— Okej, sade Anna då.
Erik nickade med tydlig lättnad. Han hade varit rädd för bråk, för domstol, för anklagelser och bittra samtal. Nu verkade allt kunna lösas fredligt.
Arvsintygen skrevs ut utan invändningar. Erik blev ägare till en tvårumslägenhet på sjunde våningen i ett niovåningshus i ett nyare bostadsområde. Femtitvå kvadratmeter, med en fräsch renovering som deras far hade gjort tre år före sin död. Anna fick det gamla trähuset med en tomt på två tusen kvadratmeter i Tibrotrakten, ungefär tolv mil från staden, på en plats där bussen bara gick några gånger om dagen.
Det första verkliga slaget kom en vecka efter att allt blivit registrerat, när Anna åkte dit för att se över sitt arv. Hon tog ledigt från jobbet, klev på morgonbussen och skumpade i två och en halv timme längs en sliten landsväg. Vid hållplatsen bredvid en sned gammal butik steg hon av och gick vidare längs en dammig väg, förbi övergivna hus och förvildade trädgårdar.
Huset som hon mindes som varmt, ordnat och välskött hade förvandlats till något som mest liknade ett ruckel. Fadern hade inte varit där på fem år; efter farfaderns död hade varken tid eller ork funnits. Farfar var borta, farmor hade gått bort ännu tidigare, och huset hade blivit stående tomt. Taket läckte på tre ställen. Uppe på vinden syntes mörka fuktfläckar och mögel. Panelen hade svartnat av väta, och på sina håll var brädorna genomruttna. Verandan hade sjunkit på ena sidan, trappstegen vickade under fötterna. Staketet hade lutat sig så länge att delar av det till slut gett upp helt; kvar fanns bara stolpar och rostiga, hängande bitar nät. Tomten hade vuxit igen med ogräs högre än midjan: kardborrar, nässlor, tistlar och sega gräsrötter. Någonstans under allt detta låg de odlingsbäddar som farmor en gång hade skött.
Anna stod mitt i förfallet och kände hur en bitter klump steg i halsen. Det var inte barndomsnostalgi som grep tag i henne. Det var en klar, nästan kroppslig insikt om hur omfattande problemet var. För att få huset beboeligt igen skulle det krävas månader av arbete och hundratusentals kronor. Alternativet var att riva och bygga nytt. Någon tredje väg såg hon inte.
Hon gick ett varv runt huset, tittade in i förrådet — en sned byggnad med ett tak som delvis rasat in. Sedan försökte hon öppna ytterdörren. Den satt fast, och hon fick trycka till med axeln innan den gav med sig. Inne slog lukten av fukt och möss emot henne. Möblerna stod kvar: en gammal soffa, ett bord, en järnsäng. Allt var täckt av ett tjockt lager damm. Tapeterna hade lossnat från väggarna och hängde i trasiga remsor. Den gamla kaminen, som var husets enda värmekälla, behövde ses över ordentligt — helst bytas ut helt.
Anna gick ut på farstubron, sjönk ner på ett ostadigt trappsteg och tog fram mobilen. Täckningen var svag, men till slut lyckades hon ringa sin mor.
— Mamma, jag är vid huset nu.
— Jaha? Hur ser det ut? frågade Karin, och hennes röst lät nästan uppmuntrande.
— Mamma, allt håller på att falla isär. Taket läcker, golven är ruttna, staketet har rasat. Det här är inget hus längre. Det är ruiner.
— Men Anna lilla, vad hade du väntat dig? Ingen har bott där på fem år. Klart det har förfallit. Men marken är fin och luften är ren. Får du bara ordning på det blir det en underbar sommarstuga.
— För att få ordning på det behövs enorma pengar.
— Ta det steg för steg. Det är väl ingen brådska? Du ska ju inte flytta in där i morgon.
Anna orkade inte argumentera. Hon avslutade samtalet, stoppade ner telefonen i fickan och gick sedan omkring på tomten i ytterligare en timme, som om hon genom att stirra tillräckligt länge skulle kunna förstå var hon skulle börja. Det hjälpte inte. Arbetet var så stort att det knappt gick att greppa.
En vecka senare kom den första räkningen: avgiften för marken. Tre tusen sexhundra kronor för året. Därefter kom den kommunala fastighetsavgiften, ytterligare femtonhundra. Sedan skickade kommunen en faktura för sophantering och skötsel av gemensamma ytor i området: niohundra kronor till. Anna satt vid köksbordet med miniräknaren och lade ihop summorna. Bara de obligatoriska kostnaderna landade på sex tusen kronor om året. Det var nästan en femtedel av hennes månadslön. Som lågstadielärare på en kommunal skola tjänade hon inte så mycket att hon kunde kasta pengar på ett tomt och obrukbart hus.
Och huset krävde dessutom reparationer. Om inget gjordes skulle det inom några år förvandlas till ren murkna brädor, men avgifterna skulle ändå fortsätta komma — åtminstone för marken.
Till slut fick Anna tag på en man i trakten som kunde komma och titta på huset.