Mannen hette Lars, men alla i trakten kallade honom bara för farbror Lars. Han hade en gång kört traktor åt kommunen, men numera tog han på sig lite av varje: lagade grindar, bytte brädor, tätade tak, hjälpte äldre med sådant de inte längre orkade själva. Han kom ut till huset, gick ett varv runt byggnaden, klättrade försiktigt upp för att se över taket och skakade sedan tungt på huvudet.
— Det här är inget litet bekymmer, sa han till slut. Det räcker inte att lappa lite här och där. Egentligen borde hela taket bytas. Men om du bara vill stoppa läckaget tills vidare kan jag lägga på takpapp och spika fast ordentligt. Med material och jobb hamnar det väl på runt tre tusen.
— Gör det, svarade Anna efter en kort tystnad.
En vecka senare kom Lars tillbaka och spikade igen fönstren med plywood, så att varken ungdomar från trakten skulle slå sönder rutorna eller någon hemlös ta sig in och göra huset till nattlogi. Det kostade ytterligare femtonhundra. I förrådet hittade han dessutom några gamla burkar färg och ett par slitna penslar. Av ren omtanke målade han fönsterluckorna, inte för att det egentligen hjälpte huset, utan för att det åtminstone skulle se mindre övergivet ut.
— Ska vi ta tag i staketet också? undrade han och nickade mot det sneda, rostiga nätet.
Anna följde hans blick, såg hur stolparna lutade och hur allt hängde som om det gett upp för länge sedan.
— Inte nu, sa hon och suckade. Jag har inte råd.
— Som du vill. Men grannarna kan släppa in djur här. Då trampar de ner hela tomten.
— Det finns inget att trampa ner, svarade Anna trött.
När hon åkte tillbaka till stan hade hon en tung känsla av att ha blivit lurad. Inte på ett öppet eller direkt sätt. Ingen hade stått framför henne och sagt en ren lögn. Men ingen hade heller berättat sanningen. Hennes mamma hade målat upp ett romantiskt landsbygdsliv: lugnet, den egna marken, friheten, ett hus som kunde bli något fint. Erik hade inte ens brytt sig om att sätta sig in i saken. Han hade fått lägenheten, och allt annat låg utanför hans intresse.
Erik däremot började snabbt göra något av sitt arv. Han sa upp sitt hyreskontrakt, flyttade in i den ärvda lägenheten och fräschade upp den. Väggarna målades om, badrummets gamla blandare byttes ut, några möbler köptes nya och resten kompletterades så att allt såg modernt och prydligt ut. Efter två månader lade han ut bostaden för uthyrning. Ganska snart hörde ett ungt par av sig. De hade inga barn, inga husdjur och arbetade båda på distans inom IT. Tio tusen kronor i månaden, exklusive el och andra avgifter. Kontraktet skrevs på för ett år.
Vid familjemiddagarna hemma hos Karin, dit Anna brukade komma ungefär en söndag i månaden, berättade Erik gärna om sin lyckade lösning.
— Jag hittade riktigt bra hyresgäster, sa han nöjt medan han bredde smör på en brödskiva. Man märker direkt att de är ordentliga. Inga barn, inga djur, inga konstigheter. De håller snyggt och betalar alltid i tid. Ibland till och med före förfallodatum.
Karin log stolt och nickade.
— Vad klokt av dig, Erik. Din pappa hade varit nöjd. Du har verkligen tagit vara på arvet på rätt sätt.
Anna satt tyst med sin soppsked i handen och tänkte att kanske hade pappa kunnat vara stolt över henne också, om han hade vetat hur hon månad efter månad betalade för ett hus hon inte bodde i, inte tänkte flytta till och som långsamt men obönhörligt höll på att förfalla trots hennes försök att hålla det vid liv.
Ett år gick. Anna betalade ännu en omgång avgifter och skatt. Sex tusen kronor försvann igen utan att ge henne något tillbaka. Huset stod kvar och bröts ner bit för bit. Under våren och sommaren åkte hon dit ett par gånger, lånade en bensindriven trimmer av en granne i trapphuset, slog det höga gräset och samlade skräp i svarta sopsäckar. Arbetet kändes meningslöst. Efter några veckor växte allt upp igen, och vinden drog med sig nya plastpåsar, burkar och flaskor från vägkanten.
En kväll satt hon vid datorn och skulle betala ännu en faktura via bankappen. Plötsligt stannade hon upp. Fingrarna blev hängande ovanför tangenterna. En enkel fråga dök upp i huvudet: varför?
Den var så självklar att hon nästan ryckte till. Varför gjorde hon det här? Varför betalade hon? Varför lade hon pengar, tid och kraft på något som inte behövdes i hennes liv?
Var det för minnenas skull? Men minnena hörde ihop med mormor och morfar, med barndomens somrar, med ett hus som då hade varit varmt, bebott och levande. Inte med den här fuktiga trästommen som luktade mögel och där mössen rörde sig i väggarna.
Var det för någon framtidsdröm? Vilken framtid i så fall? För att göra huset beboeligt igen skulle det krävas flera hundra tusen kronor, pengar hon varken hade eller kunde se hur hon någonsin skulle få. Som lågstadielärare fick hon ut ungefär trettio tusen i månaden efter skatt. Nästan en tredjedel gick till hyran för hennes lilla etta i ett äldre hus i utkanten av stan. En annan tredjedel försvann till mat, el, försäkringar och vanliga räkningar. Kvar blev omkring tio tusen. Ur den summan betalade hon allt som rörde huset. Att spara var i praktiken omöjligt.
Hon stängde bankappen utan att genomföra betalningen. Sedan satte hon sig i soffan, drog upp knäna mot bröstet och blev sittande länge med blicken mot fönstret. Ute föll ett tunt, envist regn. På fönsterbrädan kröp en fluga långsamt fram, som om även den saknade mål.
Mot slutet av våren bjöd Karin återigen hem dem på middag. Anledningen var formell men tydlig: Erik fyllde trettiotre. De blev bara tre vid bordet — Karin, födelsedagsbarnet och Anna. Maten var den vanliga sorten som hörde sådana söndagar till: sallader, ugnsstekt kyckling, potatis, bröd och kaffe för senare. En helt ordinär familjemiddag, en av många.
Samtalet gled, som det brukade, in på vardagsproblem. Erik berättade att hyresgästerna hade bett honom fräscha upp badrummet. Några kakelplattor satt löst, fogarna såg tråkiga ut och silikonet hade mörknat.
— Jag får nog lägga lite pengar på det, sa han och suckade som om han stod inför ett tungt beslut. Det kanske går på femton, tjugo tusen om det ska bli ordentligt. Men det är ju en investering, fattar ni. Gör jag det snyggt kan jag höja hyran till elva och ett halvt, kanske tolv tusen. Det betalar sig på ett år.
Karin såg medkännande på honom.
— Så är det med bostäder, min son. De kräver omsorg. Men sedan får man också något tillbaka.
Anna lyssnade på dem och kände hur något inom henne långsamt började hårdna. Det var inte raseri. Hon var inte en människa som lätt blev rasande. Det var snarare en kall, stilla irritation. En sorts klarvaken ilska över hela situationens orimlighet.
Erik satsade tjugo tusen och fick därefter in upp till två tusen mer varje månad. Hon betalade tusentals kronor varje år och fick ingenting alls. Ändå verkade alla runt bordet uppfatta ordningen som rimlig.
— Hur går det med ditt hus då, Anna lilla? frågade Karin plötsligt och vände sig mot henne med ett vänligt leende. Har du varit där nyligen?
— Ja, svarade Anna kort. Förra månaden. Jag slog gräset.
— Och hur såg det ut? Kanske borde du göra tomten lite finare? Plantera blommor, några buskar kanske? Det kunde bli riktigt vackert där.
Anna lade ner gaffeln och såg på sin mamma. Karin log fortfarande, helt uppriktigt, utan att märka hur absurd frågan var. Hon förstod verkligen inte.
— Mamma, tycker du egentligen att arvet delades rättvist?
Frågan ställdes utan höjd röst, nästan vardagligt. Det fanns ingen öppen anklagelse i den. Men tonen fick Karin att tystna och blinka till.
— Tja… ja, det tycker jag nog. Ni fick ju båda något. Var och en fick sitt.
Anna log svagt, men det fanns ingen glädje i leendet. Bara trötthet.
— Lika mycket?
Erik blev genast vaksam. Han hörde något i systerns röst som han inte tyckte om. Något höll på att förändras. Anna hade alltid varit den tysta, följsamma. Hon protesterade sällan, tog inte strid, höll tillbaka. Nu fanns det något nytt i hennes blick.
— Vad menar du med det? frågade han och rätade på sig, med en lätt utmaning i rösten.
Anna lutade sig bakåt mot stolsryggen. Armarna lade hon i kors över bröstet, inte för att spela trotsig, utan för att hon behövde hålla ihop sig när allt inuti drog ihop sig till en hård knut.
— Erik fick en lägenhet som han hyr ut för tio tusen i månaden. Det blir hundratjugo tusen kronor om året i ren inkomst. Jag fick ett hus som hela tiden kräver nya utlägg och som månad efter månad suger pengar ur mig.