i form av fastighetsavgift, el, försäkring och andra löpande kostnader. På ett år har jag lagt mer än femtiotusen kronor på det där huset utan att få tillbaka någonting. Inte en enda krona.
Tystnaden lade sig tung över rummet. Det enda som hördes var väggklockan, som envist tickade vidare sekund för sekund.
— Du kan väl hyra ut det också, sade Erik och ryckte på axlarna, som om han försökte låta helt oberörd.
— Till vem då? Anna lutade huvudet lite åt sidan och såg på sin bror med en blick som fick honom att skruva på sig. — Har du ens sett hur det ser ut? Inte ens någon desperat skulle vilja bo där. Taket läcker, fönstren är igenspikade, kaminen fungerar inte och golven håller på att ruttna bort. Det är inget hus längre, Erik. Det är ett skjul som långsamt faller ihop.
— Men sälj det då, sade han, med samma lätthet som om han hade föreslagit att hon skulle göra sig av med en trasig stol eller ett gammalt paraply.
— Sälja? upprepade Anna, och nu fanns det något hårt i rösten. — Så om jag säljer huset är det helt okej? Men om du hade sålt lägenheten, hade mamma verkligen tyckt att det var lika naturligt? Hade hon inte sagt att det var pappas minne, att man inte bara gör sig av med ett arv?
Karin sträckte oroligt ut handen mot servetten som låg bredvid hennes tallrik och drog lite i kanten.
— Anna lilla, varför säger du så där? Vi är ju en familj…
— Säg inte det, avbröt Anna henne skarpt. — Snälla, använd inte de orden.
Modern ryckte till, tydligt chockad. Anna brukade inte avbryta. Hon brukade inte höja rösten. Hon brukade inte protestera. I alla år hade hon nickat, tigit, anpassat sig och accepterat det som andra bestämde.
— Mamma, du säger att vi fick lika mycket. Men det stämmer inte. Erik fick något som ger avkastning. Jag fick något som kostar pengar. Ser du verkligen ingen skillnad?
— Ett hus är också en tillgång, försökte Erik invända, men säkerheten i hans röst hade börjat spricka. — Fastigheter är alltid…
— En fastighet som jag på ett år har lagt mer än femtiotusen kronor på, utan att få ut någonting alls, sade Anna lugnt och avbröt honom. — Samtidigt som du under samma tid har fått in hundratjugo tusen på lägenheten. Förstår du skillnaden? Eller behöver jag rita upp den?
Erik drog ihop ögonbrynen. Siffrorna gick inte att bortförklara, och just därför gjorde de honom irriterad. Han tyckte illa om när någon pekade på sådant som var uppenbart men obekvämt.
— Du gick ju med på det, sade han nu, betydligt hårdare. — Ingen tvingade dig. Du satt vid det här bordet och nickade. Vi pratade igenom allting, och du protesterade inte.
— Nej, jag protesterade inte, medgav Anna. — För jag fick höra att det var rättvist. Att du bodde i stan och behövde en lägenhet. Och jag, som tydligen har en ”lantlig själ”, kunde väl passa bra med ett fallfärdigt hus ute i ingenstans. Jag trodde på det då.
— Anna! utbrast Karin upprört. — Vad är det för sätt att tala? Vad är det för ord du använder?
— Det är sanningen, mamma. Jag fick det som blev över. Erik fick det som gick att använda, det som hade ett verkligt värde. Jag fick något som bara skulle underhållas, med mina pengar rakt ner i ett svart hål.
Långsamt reste sig Anna från bordet. Hennes rörelser var kontrollerade, nästan märkligt lugna. Ur väskan tog hon fram en nyckelknippa: två gamla nycklar på en sliten läderbricka, nött i kanterna och blekt av tid. Hon lade dem bredvid Karins tallrik. Metallen slog svagt mot porslinet.
— Så brorsan får arvet, och jag får ogräs, räkningar och ansvar? Fantastisk logik. Här är nycklarna. Ta dem.
Karin stirrade på henne, som om hon inte riktigt kunde förstå vad som hände.
— Men… vad gör du?
— Jag tackar nej till den här underbara rättvisan.
— Man kan inte bara tacka nej till ett arv hur som helst! Erik for upp och sköt stolen bakåt så att den skrapade mot golvet. — Du har redan tagit över det! Det har gått ett och ett halvt år!
— Jag tackar inte nej till arvet, rättade Anna honom kallt. — Jag tänker bara inte fortsätta betala för det ur egen ficka. Huset står på mig, och jag har rätt att göra vad jag vill med det. Jag tänker inte lägga fler pengar på något som prackades på mig under förevändningen att allt var rättvist.
— Anna, vänta nu, sade Karin hastigt och sträckte händerna mot henne. — Vi kan väl prata om det här ordentligt, lugnt och sansat, utan att bli upprörda…
— Det finns inget mer att prata om, mamma. Jag har bestämt mig. Jag har tänkt i ett och ett halvt år. Det räcker nu.
Erik knuffade in stolen med en häftig rörelse och reste sig helt. Ansiktet hade blivit rött.
— Det där huset är pappas minne! Du kan inte bara sälja det som om det inte betydde någonting!
Anna såg länge på honom. Blicken var varken rasande eller sårad. Den var bara trött. Trött på samtalet, trött på situationen, trött på att behöva förklara sådant som alla redan borde ha förstått.
— Pappas minne är ingen ursäkt för att lägga alla kostnader på ett av hans barn. Om huset betyder så mycket, om det verkligen är ett minne som inte får gå förlorat, då kan du köpa det av mig. Jag ger dig halva priset. Trehundratusen kronor. Du får ju in pengar varje månad på lägenheten.
— Jag har inte sådana pengar! fräste Erik. — Jag har redan lagt ut på renovering och möbler!
— Men jag ska alltså ha dem? Anna tog upp sin väska från stolen bredvid. — Märklig matematik, Erik. Väldigt märklig.
Hon gick mot hallen. Karin reste sig snabbt och tog ett steg efter henne.
— Anna, stanna! Vart ska du gå? Vi måste prata!
— Nej, det måste vi inte. Anna stannade i dörröppningen och vände sig om. — Jag har sagt det jag kom för att säga. Tack för maten.
Sedan gick hon ut ur lägenheten och drog igen dörren bakom sig. I trapphuset lutade hon ryggen mot den målade dörrytan och slöt ögonen en sekund. Hjärtat slog hårt, och händerna darrade. Ändå fanns det en oväntad lättnad inom henne, som om någon plötsligt hade lyft av henne en ryggsäck hon burit alldeles för länge.
Morgonen därpå, på måndagen, tog Anna två timmars obetald ledighet och åkte till en mäklare. Kontoret låg på bottenvåningen i ett äldre hus, med mattor som sett bättre dagar och ett väntrum där kaffedoften blandades med lukten av papper och gammal plast. Mäklaren, en äldre kvinna med kortklippt hår och ett ansikte som bar spår av många långa arbetsdagar, lyssnade utan att avbryta. Sedan knackade hon eftertänksamt med pennan mot skrivbordet.
— Ett hus i det skicket… Tomten är stor, och det är ett plus. Byn är på väg att tyna bort, och det är förstås ett minus. Men mark har alltid ett värde. Det finns folk som letar efter sommarställen och projekt. Jag skulle säga någonstans runt fyrahundra till fyrahundrafemtiotusen. Kanske lite mer, om vi hittar rätt köpare som är beredd att lägga tid och pengar på det.
— Det duger, sade Anna och nickade.
Mäklaren betraktade henne noggrant.
— Är du säker? När det väl är sålt går det inte att ångra sig. Det är ändå ett arv.
— Jag är säker, svarade Anna. — Helt säker.
Annonsen lades ut redan samma dag. På de stora bostadssajterna och i lokala grupper på sociala medier. Bilderna gjorde inte huset några tjänster; till och med på skärmen syntes det tydligt hur mycket som behövde göras. Däremot såg marken bättre ut. Tvåtusen kvadratmeter, jämn tomt, rester av en gammal trädgård och några fruktträd som fortfarande stod kvar trots år av vanvård.
Efter ungefär en vecka började telefonen ringa. Folk kom och tittade. De gick runt huset, skakade på huvudet, kisade mot taket, petade på brädor, rynkade på näsan och började pruta redan innan de hade sett färdigt. Någon bjöd trehundratusen. En annan tvåhundrafemtiotusen. Anna tackade nej. Hon visste mycket väl att huset inte var någon pärla, men marken var värd pengar. Hon hade ingen anledning att stressa.
Erik ringde två gånger. Första gången var tre dagar efter middagen hos Karin. Han var upprörd och anklagade henne för att ha gått bakom ryggen på familjen, för att hon hade fattat ett beslut helt på egen hand och för att hela saken var fel.
— Erik, när ni delade upp arvet frågade ni inte direkt mig särskilt mycket heller, svarade Anna lugnt. — Ni ställde mig bara inför fullbordat faktum. Nu är det min tur.