— Har du helt tappat förståndet?! Eriks röst slog genom lägenheten så hårt att Anna ryckte till. — Jag sa klart och tydligt: när mamma kommer ska du ta emot henne ordentligt. Och vad gör du? Samma gamla påhitt igen!
Anna drog långsamt efter andan och kramade kökshandduken mellan händerna. För tre år sedan hade hon börjat gråta av ett sådant tonfall. För två år sedan hade hon skyndat sig att förklara sig. För ett år sedan hade hon försökt resonera. Nu stod hon bara kvar och såg på sin man, som mer och mer hade blivit en kopia av sin mor.
— Erik, jag har aldrig sagt att jag inte tänker ta emot Margareta, svarade hon jämnt, nästan utan darr på rösten. — Men jag tänker inte skura golven tre dagar i förväg och hänga upp nya gardiner som om vi väntade kungligt besök.
— Våga inte tala så om min mamma! Erik tog ett steg mot henne, och Anna hann tänka att hon en gång i tiden hade uppfattat just den här mannen som trygg. — Du ska leva efter mammas regler. Har du förstått det?
Där var den igen. Meningen som på sistone hade börjat höras allt oftare i deras hem. Först hade det gällt maten: ”Mamma lägger alltid i lagerblad på just det sättet.” Sedan städningen: ”Mamma putsar speglar med tidningspapper, inget annat.” Därefter hennes kläder: ”Mamma tycker att en anständig kvinna inte går runt hemma i jeans.” Och nu sades det rakt ut: rätta dig efter mammas regler.
Anna gick fram till fönstret och lät blicken vila på staden utanför. Februari hade svept in gatorna i skymning, gatlyktorna var redan tända och kastade ljus över enstaka förbipasserande. Någonstans där ute fanns hennes moster Ingrid, den enda människa som inte såg Anna som misslyckad bara för att hon hade gift sig vid tjugotvå och lagt drömmen om en karriär som designer åt sidan.
— Jag lagar middag, sa hon utan att vända sig om. — Men säg till din mamma att jag inte är hemma i morgon på dagen. Jag har ett möte.
— Vadå för möte?! Erik kom fram till henne och vred henne mot sig med handen om hennes axel. — Driver du med mig? Mamma kommer ju på onsdag särskilt för att vi ska kunna…
— Jag arbetar, avbröt Anna. — Minns du det? Jag har fått ett uppdrag att ta fram inredningen till ett kafé. Kunden och jag ska träffas i morgon.
För tre månader sedan hade Anna öppnat ett konto i en annan bank. Ett hemligt konto som Erik inte kände till. Till en början hade hon bara fört över små arvoden från frilansjobb: en logotyp åt ett nystartat företag, visitkort åt en tandläkarbekant. Senare hade hon börjat flytta över mindre summor från deras gemensamma konto, ett konto som hennes man knappt ens tittade på eftersom han ansåg att ”kvinnor inte behöver förstå ekonomi”. Förra veckan hade hon dessutom fört över hela summan Erik hade lagt undan till en ny bil. Arton tusen kronor. Det visste han ännu ingenting om.
— Ställ in det, sa Erik kort och vände bort blicken. — Mamma är viktigare än dina låtsasmöten.
— Nej.
Han stelnade till. Sedan vände han sig långsamt om, som om ordet inte riktigt nått fram.
— Vad sa du?
— Jag sa nej. Anna tog mobilen från bordet och öppnade bankappen. Saldot på det hemliga kontot lyste mot henne med en siffra som gav henne mod. — Jag tänker inte avboka. Din mamma klarar en lunch utan mig.
Den följande halvtimmen fylldes av en kall, tät tystnad. Erik gick in i rummet och slog igen dörren så att det skallrade. Anna tog fram kycklingen ur kylskåpet och började med middagen. Händerna gjorde allt av vana: grönsakerna skars, stekpannan värmdes, saltet ströddes över maten. Tankarna vandrade samtidigt bakåt, till hur hon tre år tidigare hade blivit förälskad i en charmig programmerare som bjöd henne på bio och kom med blommor utan anledning. Efter bröllopet hade han långsamt förändrats. Han hade blivit krävande, lättretlig och alltmer beroende av sin mors omdöme.
Dörrklockan ryckte henne ur minnena. Anna torkade av händerna och öppnade. Utanför stod grannen Lars, en tunnhårig man i femtioårsåldern som alltid hälsade artigt och ibland kom med post om något av misstag hamnat i hans brevlåda.
— God kväll, Anna, sa han och räckte fram ett kuvert. — Det kom ett brev till dig. Det gick inte ner i din låda, så de lade det hos mig.
— Tack, Lars. Hon tog emot kuvertet och sneglade på avsändaren. En advokatbyrå. Hjärtat gjorde ett litet hopp i bröstet.
— Jag vill inte lägga mig i, började Lars osäkert och sänkte rösten. — Men jag har hört lite… ja, du förstår, väggarna är tunna. Om det skulle vara något, så gick min fru igenom något liknande en gång. Det finns bra personer som kan hjälpa till att reda ut… familjefrågor.
Anna nickade hastigt och stängde dörren. Så grannarna hörde alltså redan deras bråk. Utmärkt. Hon rev upp kuvertet. Inuti låg svaret från juristen hon hade kontaktat två veckor tidigare: kortfattad information om bodelning och om hur hon kunde skydda sina besparingar.
— Vem var det? Erik kom ut ur rummet och såg missnöjt på henne.
— Lars. Han kom med ett brev.
— Vad för brev?
— Någon reklam bara. Anna stoppade snabbt kuvertet i fickan på morgonrocken. — Hör du, jag måste upp tidigt i morgon. Jag gör klart maten och går sedan och lägger mig.
Erik fnös och gick in i köket. Han tog en öl ur kylskåpet och öppnade flaskan.
— Mamma kommer vid lunchtid i morgon, sa han efter en klunk. — Så se till att ta emot henne normalt, som folk gör. Hon ska bo här i en vecka.
— En vecka?! Anna vände sig om från spisen. — Erik, frågade du ens mig?
— Varför skulle jag göra det? Det är min mamma. Hon har rätt att komma till sin son när hon vill.
”När hon vill” betydde i praktiken varje månad. Margareta dök upp i deras lägenhet, granskade hörnen, kontrollerade kylskåpet, klagade på Annas matlagning och delade ut ”goda råd” om hur en hustru borde vara. Efter hennes besök blev Erik alltid odräglig, eftersom hans mamma utan undantag brukade säga: ”Du är för mjuk mot henne, min son. En kvinna behöver en fast hand.”
Anna stängde av spisen. Middagen var klar.