Utan att säga något dukade hon fram maten, ställde ut tallrikarna och lade besticken på sina platser. Under tiden hade Erik redan hunnit tömma sin öl och knäppa upp en ny.
— Jag menar allvar, fortsatte han. I morgon vid lunch ska allt vara perfekt. Mamma ska inte kunna hitta en enda sak att anmärka på.
Anna satte sig mittemot honom.
— Och om jag inte hinner? frågade hon stilla. Jag har ett möte mellan tio och ett. Det är ett viktigt uppdrag, Erik. De betalar sextusen kronor för det.
Han drog på munnen i ett hånfullt leende.
— Du ljuger. Vem skulle ge dig sådana pengar? Du har ju inte gjort någonting på tre år.
Där kom det igen. Förminskandet. Ännu en sten i den mur som långsamt hade vuxit upp mellan dem. Anna svarade inte. Hon började äta i stället. Kycklingen hade blivit lite torr, men hon tuggade ändå, med blicken riktad mot fönstret där bilarnas ljus gled förbi ute i mörkret.
Den natten fick hon ingen sömn. Hon låg på rygg och stirrade upp i taket medan tankarna malde. I morgon skulle allt börja om. Margareta skulle komma med sin resväska, ta över deras sovrum, och Anna och Erik skulle tvingas ligga på en hopfällbar säng i vardagsrummet. Svärmodern skulle undervisa henne i hur man levde rätt, och Erik skulle hålla med sin mamma i allt, som om han helt hade glömt att han faktiskt hade en fru.
På morgonen steg Anna upp klockan sju. Hon duschade, klädde sig i den mörka dräkt hon inte hade haft på sig på länge och blev stående framför spegeln en stund. Ansiktet var smalare än förr, skuggorna under ögonen djupa, men blicken var klar och hård. Hon tog sin väska, samlade ihop dokumenten och stoppade mobilen i fickan.
— Vart ska du? Erik dök upp i sovrumsdörren, rufsig och fortfarande sömndrucken.
— Det sa jag ju. På möte.
— Anna…
— Vi ses i kväll.
Hon gick ut ur lägenheten och låste dörren efter sig.
I hissen tog hon fram telefonen och öppnade konversationen med Ingrid. ”Kan jag komma förbi i dag? Jag behöver prata.” Svaret kom nästan genast: ”Självklart, hjärtat. Jag väntar.”
Staden höll på att vakna. Februarimorgonen låg grå över gatorna, men för Anna kändes luften ändå annorlunda. Som om den bar en svag doft av frihet.
Ingrid bodde i utkanten av stan, i ett äldre hus med utsikt mot en park. Anna var där strax före nio, långt innan mötet med kunden egentligen skulle börja. Hon hade ljugit för Erik om tiden, eftersom hon visste att hon först måste få tala med någon som inte skulle döma henne.
— Kom in, värm dig, sa Ingrid och öppnade dörren. Hon lät blicken fara över sin systerdotter. Du har gått ner i vikt. Och du ser helt utmattad ut. Vad håller han på med, den där Erik?
Anna klev in i den varma lägenheten och tog av sig kappan. Ingrid var hennes mammas yngre syster och hade alltid varit rak, ibland nästan brutal i sin ärlighet. Hon var sextio, men såg yngre ut: spänstig, kortklippt och med en blick som gick rakt igenom människor.
— Jag vet inte hur jag ska fortsätta, erkände Anna och sjönk ner i soffan. Han har blivit en kopia av sin mamma. Hon kommer i dag och ska bo hos oss i en vecka. Och jag känner bara att jag inte orkar mer.
— Då ska du inte plåga dig själv längre, sa Ingrid och satte sig bredvid henne. Hon tog Annas hand mellan sina. Gå därifrån. Du är ung, vacker och begåvad. Du kommer att klara dig. Och en dag hittar du någon annan, om du vill.
Anna tog fram mobilen och visade kontoutdraget.
— Jag har redan börjat förbereda mig. I tre månader har jag lagt undan pengar. Jag flyttade över alla våra besparingar dit. Han vet inget än.
Ingrid visslade lågt.
— Arton tusen kronor? Bra gjort. Men om han får reda på det för tidigt…
— Jag vet, avbröt Anna. Därför måste jag skynda mig. Jag vill hyra en lägenhet och flytta i tysthet. Utan skrik, utan bråk.
De pratade i mer än en timme. Ingrid bryggde starkt te, ställde fram kakor och berättade om sin egen skilsmässa tjugo år tidigare, om hur hon också hade stått ut och bitit ihop tills hon till slut förstod att man bara har ett liv, och att det är vansinne att slösa bort det på olycka.
Mot slutet av samtalet blev Ingrid tystare. Hon rörde om i sin kopp, som om hon vägde orden innan hon släppte fram dem.
— Det är en sak till, sa hon till sist. Jag träffade Karin häromdagen. Du vet, hon som jobbar på Skatteverket. Hon nämnde i förbifarten att hon hade sett Erik på ett köpcentrum. Med en kvinna och ett litet barn. En pojke, kanske ett år gammal, ljushårig. Erik bar honom i famnen, och bredvid gick kvinnan. Ung, välklädd, ganska iögonfallande. Karin trodde först att det var du och att ni kanske hade tagit hand om ett barn, men sedan tittade hon närmare. Kvinnan var inte du.
Anna stelnade med tekoppen i händerna. Det kändes som om hjärtat föll rakt ner genom kroppen.
— Vad sa du?
— Det behöver inte betyda något, skyndade Ingrid sig att tillägga. Det kan ha varit en kollega med sin systerson eller något sådant. Men Karin sa att de kysstes. På munnen. Och pojken kallade honom pappa.
Resten av dagen gled förbi som genom dimma. Anna träffade kunden, gick igenom caféprojektet och fick en förskottsbetalning på tretusen kronor kontant. Kuvertet med pengarna låg tungt i väskan. Efteråt vandrade hon runt i köpcentrumet, gick in i butiker, rörde vid kläder, såg skyltfönster och hyllor utan att egentligen uppfatta någonting. En enda tanke snurrade i huvudet: Erik hade en älskarinna. Och ett barn.
Hon kom hem strax efter fyra. Långsamt gick hon uppför trapporna, steg för steg, medan hon försökte samla sig. Redan i trapphuset kände hon doften av pajer. Det betydde att Margareta hade anlänt och hunnit göra sig hemmastadd.
— Jaså, där har vi svärdottern, sa Margareta när hon mötte henne i hallen och torkade händerna på förklädet. Har du varit ute och roat dig? Medan jag har städat här, lagat mat och försökt skapa ordning i ert kaos?
— God kväll, Margareta, svarade Anna, tog av sig skorna och gick in.
Erik satt vid köksbordet och bläddrade i mobilen. Han lyfte blicken och gav henne en kall nick.
— Nå? Gick det där mötet bra? frågade han, och hånet i rösten gick inte att ta miste på.
— Ja. Jag fick förskott.
— Jaså minsann. Hur mycket då, om man får fråga?
— Tretusen kronor.
Margareta stannade upp vid spisen och vände sig om med ett intresse hon inte ens försökte dölja.
— Tretusen? För vad då?
— För ett designförslag till ett café.
Anna tog upp kuvertet ur väskan och lade det på bordet.
— Här är de.
Erik tog kuvertet, drog ut sedlarna och räknade dem. Först syntes förvåning i hans ansikte, men den byttes snabbt mot irritation.
— Okej. Lägg dem i den gemensamma kassan, sa han och räckte tillbaka pengarna.
Anna tog kuvertet och stoppade ner det i väskan igen.
— Nej. Det här är mitt arvode. De ska gå till sådant jag själv behöver.