— Vad menar du med sådant du behöver? fräste Erik och reste sig så hastigt att stolen skrapade mot golvet. Han slog handflatan i bordsskivan. — Vi är en familj. Pengarna är våra.
Anna mötte hans blick utan att vika undan.
— I så fall kan du väl berätta en sak för mig. Hur mycket förde du över till Sofia förra månaden?
Det blev alldeles tyst. Färgen försvann ur Eriks ansikte. Margareta stelnade mitt i rörelsen med en tallrik i händerna.
— Hur har du… började han.
— Tolv tusen, sa Anna, och kände hur något inom henne blev hårt och iskallt. — I januari åtta tusen. I december tio och ett halvt. Jag gick igenom kontoutdragen från vårt gemensamma konto, Erik. Trodde du verkligen att jag aldrig skulle titta? Månad efter månad har du skickat stora summor till någon Sofia. Och om man läser meddelandena till betalningarna — ”till sonen”, ”mat åt Olof”, ”Sofia till hushåll” — så verkar det som om du har en hel familj till någon annanstans.
Margareta satte långsamt ner tallriken och kom fram till bordet. På hennes läppar låg ett märkligt leende. Inte generat. Inte skyldigt. Snarare belåtet.
— Och vad är det med det? frågade hon lugnt. — Erik har en son. En riktig arvinge. En frisk, stark och klok liten pojke. Han är ett år nu. Men vad har du gett min son under tre års äktenskap? Ingenting. Du klarade inte ens av att föda ett barn.
Anna stirrade på sin svärmor och kunde knappt tro att orden verkligen hade blivit sagda.
— Ni… ni visste alltså?
— Självklart visste jag, svarade Margareta och slog sig ner som om de diskuterade vädret. Hon hällde upp te åt sig. — Man kan nästan säga att det var jag som hjälpte Erik att hitta Sofia. Jag presenterade dem för varandra för två år sedan. Hon arbetar på hans företag, som sekreterare. Ung, frisk, inte som du. Hon blev gravid direkt. Födde utan några problem. Det kallar jag en kvinna.
— Mamma, sa Erik spänt och ryckte till, men Margareta höjde handen.
— Tyst. Hon kan lika gärna få höra sanningen nu. Anna, lilla vän, fortsatte hon och vände sig mot henne. I ögonen fanns inget dolt längre, bara ren illvilja. — Trodde du på allvar att du passade som hustru åt min son? Du, som inte lyckats bli gravid på tre år? Du lagar inte mat ordentligt, du håller inte hemmet som man ska, och du går jämt omkring med den där missnöjda minen.
— Jag blir inte gravid därför att Erik har hälsoproblem, kastade Anna ur sig. — Vi gjorde tester båda två. Läkarna sa…
— Lögn! Margareta slog näven i bordet. — Det är inget fel på min son. Olof är beviset. En frisk liten pojke, och dessutom sin far upp i dagen.
Erik sa ingenting. Han satt där med blicken nedslagen och teg. Han förnekade inte. Han försvarade henne inte. Han teg bara, ynkligt och fegt.
— Så ni båda två… Annas röst skakade, men hon tvingade sig att stå kvar. — Ni har ljugit för mig. I tre år. Du har varit otrogen, fått barn vid sidan av och skickat våra pengar dit. Och din mamma har vetat allt och hjälpt dig. Ni har behandlat mig som en idiot som skulle städa, laga mat och nicka tacksamt.
Margareta drog på munnen.
— Men du är ju en idiot. Tror du att vi inte känner till ditt hemliga konto? Erik märkte överföringarna för länge sedan. Vi väntade bara på att du skulle avslöja dig själv. Arton tusen, eller hur? Det är familjens pengar. Dem ska du lämna tillbaka.
— Aldrig, sa Anna och reste sig. Hon tog sin väska. — Det är mina pengar. Jag har tjänat ihop dem själv medan ni satt här och kokade ihop era smutsiga planer.
— Du går ingenstans, sa Erik äntligen. — Lägenheten står på mig. Bilen står på mig. Du äger ingenting.
— Jag har åtminstone ett samvete, svarade Anna kallt. — Och en hjärna. Det verkar vara mer än vad ni har.
Hon vände sig om och gick mot hallen. Hjärtat slog så våldsamt att det nästan gjorde ont i bröstet. Händerna darrade, men hon stannade inte. Hon ryckte åt sig kappan och stack fötterna i stövlarna.
— Stanna! Erik kom efter henne och grep tag om hennes arm. — Du ska lämna tillbaka pengarna. Hör du det?
— Släpp mig, sa Anna och försökte dra sig loss, men hans grepp var hårt.
— Erik, håll fast henne! ropade Margareta från köket. — Låt henne inte gå!
Just då öppnades ytterdörren. I trapphuset stod grannen Lars med en soppåse i handen. Han såg allt på en gång: Erik som höll Anna i armen, Annas bleka ansikte och Margareta, röd i ansiktet efter skrikandet.
— Är allt som det ska? frågade han lågt.
— Ja, sa Anna och slet sig loss med ett ryck. — Jag är precis på väg härifrån.
Hon rusade ut på avsatsen och skyndade nästan springande nerför trapporna. Erik följde inte efter. Förmodligen vågade han inte ställa till med en scen när någon såg på. Ute på gatan slog den kalla luften mot hennes ansikte som en örfil. Hon gick snabbt, utan att vända sig om. Först när hon hade kommit två kvarter bort stannade hon och lutade sig mot fasaden på ett bostadshus.
Hon tog fram mobilen och ringde Ingrid.
— Jag lämnar honom, sa hon så fort samtalet kopplats fram. — I dag. Får jag komma till dig?
— Självklart, gumman, svarade Ingrid. Hennes röst var varm och stadig. — Kom hit. Sedan tar vi reda på vad som behöver göras.
Anna drog ett djupt andetag och såg sig omkring. Staden fortsatte som om ingenting hade hänt. Bilar passerade, människor skyndade vidare med sina egna ärenden. Någonstans i samma stad fanns en kvinna som hette Sofia, och hos henne växte en liten pojke upp, Olof, Eriks son utanför äktenskapet. Och där fanns en svärmor som gladdes mer åt det barnet än hon någonsin skulle ha gjort åt ett barnbarn fött inom äktenskapet.
Det var tur att hon hade flyttat pengarna i tid. Tur att hon inte längre hade låtit sig luras av deras prat om familj, kärlek och gemenskap.
Under de följande två veckorna bodde Anna hos Ingrid. På den tiden hann hon hitta en liten etta i ett nybyggt område, skriva på hyreskontraktet och flytta över sina saker. Det var inte mycket: några klädesplagg, datorn och en mapp med dokument. Erik ringde varje dag. Först hotade han, sedan bad han henne komma tillbaka, svor att allt skulle bli annorlunda. Men hon trodde honom inte. Det hade funnits för många lögner mellan dem.
Margareta höll sig inte heller tyst. Hon skickade meddelanden där hon kallade Anna självisk, otacksam och barnlös som om det vore ett brott. I det sista skrev hon att Erik skulle ansöka om skilsmässa och stämma henne på varenda krona. Anna blockerade numret och kände hur hon för första gången på länge kunde andas ut.
Uppdraget med caféets design slutförde hon på en månad.