Hon samlade flinkt ihop båda föremålen i samma hand.
Ugglan skulle förmodligen föreställa ett allseende öga. Spiralblocket däremot kändes mer som en förvarning om kommande inspektioner och antecknade förseelser.
— Erik sa att ni hade ordnat en överraskning åt mig! kvittrade svärmor och gjorde inte ens en ansats att ta av sig kappan. — Jag går ju här och oroar mig för er, jag får ingen ro alls. Ni är borta på jobbet hela dagarna. Man vet aldrig, någon kan glömma strykjärnet på, ett rör kan börja läcka. Och i största allmänhet behövs det någon som har lite uppsikt över hemmet!
Hon tystnade ett ögonblick, uppenbarligen för att Karin skulle hinna begripa vidden av denna moderliga självuppoffring, och satte sedan in nästa stöt:
— Jag kan titta förbi på dagarna, koka lite färsk soppa, gå igenom skåpen. Ni har ju alltid en massa räkningar liggande på bordet, man ser inte om de är betalda eller inte. Och i kylskåpet hinner maten bli dålig, eftersom vissa personer inte kontrollerar bäst före-datum.
Margareta kisade mot mig med en ömhet som var lika len som sandpapper och levererade sitt starkaste argument:
— Vår lilla Anna är en snäll flicka, absolut, men hon är ung och lite tankspridd. Lite tillsyn skadar henne inte, sade hon med ett leende som fick mig att känna mig som om hon just hade vadderat in mig i bomull och placerat mig på hyllan för defekta varor. — Eller hur, Karin? Ungdomar behöver man hålla ögonen på!
Karin nickade genast lydigt, som en uppdragen nickedocka.
— Åh, en extranyckel hos mamman, det är ju helt självklart! Vilken hjälp det är! Min svärdotter, hon också…
Erik rätade på ryggen och såg ut som om han minst hade fällt en dom värdig kung Salomo. Sedan stack han handen i fickan och drog fram kopian.
— Här, mamma. Ta den. Så slipper du vara orolig.
Han räckte nyckeln mot henne. Svärmor kastade en segerviss blick på mig. Schack matt, lilla Anna. Och dessutom inför vittnen.
Men jag började inte kasta porslin i väggen. I stället gick jag lugnt fram till hallbyrån, drog ut den översta lådan och plockade upp min egen knippa med gamla reservnycklar. Med ett snabbt grepp lossade jag en tom plastbricka med logotypen från en bilfirma.
— Vilken fantastisk idé, Margareta! sade jag, med en röst mjuk som kashmir men med ett svagt metalliskt skrammel under ytan. — Erik, du är verkligen ett geni. I våra dagar klarar man sig inte utan fullständig, ömsesidig hjälp inom familjen.
Jag tog ett steg närmare svärmor. Hon hade redan börjat sträcka sin lediga hand efter Eriks nyckel, men mitt breda och fullkomligt iskalla leende fick henne att stelna mitt i rörelsen.
— Jag tycker nämligen att omsorg i familjen ska gå åt båda hållen, fortsatte jag och såg Margareta rakt in i pupillerna. — Trygghet är inget enkelriktat. Ni har ju blodtryck som far upp och ner, ni är i en aktningsvärd ålder och rören i ert gamla hus är inte direkt nya. Vad som helst kan hända! Så låt oss byta direkt. Ni ger oss er nyckel, och vi överlämnar högtidligt vår.
Svärmor blinkade till. Skannern bakom hennes ögon verkade ha fått systemfel. Bakom henne slutade Karin nästan att andas.
— Vad ska ni med min nyckel till? knarrade Margareta misstänksamt och lät handen sjunka.
— Hur menar ni, vad vi ska med den till? frågade jag med strålande min och slog glatt ut med händerna.