— För att ta hand om er, förstås! Jag slog ut med armarna som om saken vore självklar. På dagarna kommer ni hit till oss och granskar kylskåpet, räkningarna och ordningen i linneskåpet. Och när jag slutar jobbet går jag raka vägen hem till er. Utan att ringa först, helt familjärt.
Jag kan titta igenom ert medicinskåp och se om tabletterna har gått ut. Jag kan kontrollera vad ni har staplat på hyllorna, om det samlats en massa skräp där. De där gamla burkarna på balkongen slänger jag också, ni har ju sparat dem i åratal — dammkvalstren där ute har säkert hunnit bygga ett eget litet samhälle. Och så går jag igenom era kvitton från mataffären. Tänk om ni betalar för mycket, och Erik sedan måste hjälpa er ekonomiskt? Vi är ju en enda familj! Inga stängda dörrar, bara fullständig övervak… förlåt, omsorg menar jag. Eller hur, Karin?
Jag vred mig tvärt mot grannkvinnan. Hon svalde nervöst, ögonen blev runda som tefat och hon tog instinktivt ett halvt steg bakåt, närmare den befriande ytterdörren.
Eriks ansikte började tappa färg i rasande fart och fick samma nyans som gammalt, torrt spackel. Först nu verkade han förstå vilken fälla han själv hade klivit rakt in i. Han hade velat framstå som husets herre, men resultatet blev att han släpat fram sin fru till en familjär visitation, som om jag vore en inneboende med en utsedd övervakare.
Margareta tryckte krampaktigt handväskan mot bröstet, som om jag redan var på väg att kasta hennes ovärderliga glasburkar och räkna hennes pension sedel för sedel.
— Anna, har du blivit alldeles från vettet? flämtade hon, och all den där honungssöta uppvisningstonen rann av henne på en gång. Röda fläckar bredde ut sig över hennes ansikte. — Där hemma har jag mitt privata! Mina papper ligger där, mina kläder, mina pengar! Främmande människor har ingenting i mina skåp att göra utan att fråga!
Jag lät tystnaden vila i exakt tre sekunder. Tillräckligt länge för att vartenda ord hon nyss sagt skulle hänga kvar i hallen och nå fram till Karins öron.
— Främmande? Jag höjde ena ögonbrynet med ett litet leende. — Där ser man, så intressant. För en minut sedan var jag en del av ”den unga familjen” som absolut behövde ett vakande öga i linneskåpet. Men nu är jag alltså främmande? Då betyder det att ert privata område är heligt och måste respekteras. Medan vår och Eriks lägenhet bara är någon sorts genomgångshall, ett bihang till ert förråd, öppet för plötsliga inspektioner?
Det blev så tyst i hallen att kylskåpets jämna brummande från köket hördes tydligt. Karin, som hela föreställningen uppenbarligen hade iscensatts inför, betraktade plötsligt sin väninna med en helt annan skärpa.
— Men Margareta, du sa ju själv privat område. Tror du inte att de unga också har ett sådant? sa hon till slut.
Det fanns inget medlidande i hennes blick. Där låg snarare en rak, jordnära insikt om hur billigt och hycklande hennes väninna försökte skaffa sig fri tillgång till någon annans liv, samtidigt som hon gömde allt bakom ordet omsorg.
Erik harklade sig och försökte rädda de sista resterna av sin auktoritet.
— Anna, varför måste du dra allt till sin spets? Mamma ville ju bara hjälpa till.