”Sluta stå där som en staty!” fräste Erik och ryckte upp garderobsdörren innan han slet åt sig polotröjan och försvann ut i hallen

Det är hjärtskärande och fullkomligt orättvist.
Berättelser

— Anna, var har du lagt min grå polotröja? Och varför finns det ingen keso i kylen? Mamma bad dig ju uttryckligen köpa det i går.

Anna blev stående vid diskhon med en tallrik i händerna. Erik stod i köksöppningen, redan klädd för att åka ut till arbetsplatsen, stressad och på dåligt humör. Bakom honom skymtade hans mamma, Maria, i en urtvättad morgonrock.

— Polotröjan ligger i garderoben, på hyllan med vinterkläderna, svarade Anna lågt. — Och keson… jag hade inga pengar kvar.

— Inga pengar? Hur menar du nu? Maria trängde sig förbi sin son och kom längre in i köket. — Erik gav dig ju pengar förra veckan!

Anna sänkte blicken. De pengarna hade gått till elräkningen, hyran och medicinerna åt just Maria. Men att säga det var meningslöst. I det här hemmet vägde hennes ord ändå ingenting.

— Sluta stå där som en staty! fräste Erik. — Jag kommer för sent till jobbet medan du håller på med dina bortförklaringar. Be Karin låna dig lite, hon är väl någon sorts vän till dig.

Han ryckte upp garderobsdörren, slet åt sig polotröjan och försvann ut i hallen. Maria skakade långsamt på huvudet med en min som om hon själv bar hela världens lidande.

— Du tar knäcken på honom, lilla Anna. En man sliter som ett djur, och när han kommer hem får han inte ens lugn och ro. På min tid visste fruar hur de skulle uppföra sig.

Ytterdörren slog igen. Lägenheten föll in i en tung tystnad. Anna tuggade mekaniskt i sig sin smörgås med margarin. Riktigt smör köptes bara när gäster skulle komma eller när det var högtid. Varför stod hon ut med allt detta? Varför kunde hon aldrig säga högt att hon själv arbetade i skolan, sex lektioner om dagen, ansvarade för en klass, hjälpte elever inför prov och sedan kom hem för att tvätta, städa och laga mat åt tre personer? Och allt detta medan Erik nådigt delade ut småsummor till det han kallade ”kvinnliga utgifter”.

Dörrklockan avbröt hennes tankar. Utanför stod Karin, grannen från femte våningen, med en matkasse i handen.

— Anna, hur är det med dig? Du ser ledsen ut igen.

— Det är ingen fara, svarade Anna automatiskt och släppte in henne i köket.

— Kom igen nu. Du är fyrtiofem år, men rodnar fortfarande som en skolflicka så fort någon höjer rösten. Karin ställde ner kassen och gick rakt på sak. — Vad har hänt den här gången?

Då brast något inom Anna. Orden kom utan att hon kunde hejda dem. Hon berättade om keson hon inte haft råd att köpa, om de ständiga förebråelserna, om pengarna som aldrig räckte ens till det mest nödvändiga, och om svärmodern som behandlade henne som om hon vore anställd i hemmet.

Karin lyssnade först tyst. Sedan såg hon på Anna med skärpt blick.

— Vet du egentligen att den här lägenheten till hälften är din?

Anna ryckte till.

— Min? Men allt står ju på Erik.

— Och? Ni var gifta när den köptes. Dessutom användes pengarna från försäljningen av din föräldralägenhet, eller hur? Då har du rättigheter. Karin drog stolen närmare bordet. — Hör på mig… tänk om du faktiskt skulle…

Hon avslutade inte meningen, men Anna förstod ändå. Något slog till i bröstet på henne, kanske rädsla, kanske ett ovant styng av hopp. Skilsmässa? Efter trettio års äktenskap? Hur skulle det gå till? Vad skulle hon leva av? Och vad skulle barnen säga?

— Fundera åtminstone på det, sade Karin mjukare. — Du vill väl inte tillbringa resten av livet som hushållerska i ditt eget hem?

När grannen hade gått satt Anna länge kvar vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret. Nere på gården lekte barn, unga mammor sköt barnvagnar framför sig och tonåringar rörde sig rastlöst mellan husen.

Sigbritts Stuga