Äldre barn susade förbi på sparkcyklar. Allt utanför fönstret tycktes röra sig, skratta, andas, medan Anna satt där som om hon betraktade världen genom en glasvägg.
På kvällen kom Erik hem sent. Han var trött, irriterad och hungrig. Anna värmde maten, ställde fram tallriken och plockade sedan undan efter honom. Allt skedde nästan utan att hon tänkte på det, som en väl inövad ordning som slipats fram under årtionden. Han berättade något om arbetet, men inte för att få ett svar. För honom hade hon sedan länge blivit en del av bakgrunden, lika självklar och osynlig som kökslampan eller duken på bordet.
— Förresten åker jag bort i morgon, sade han medan han bytte kanal på tv:n. — En vecka i Umeå. Det där projektet måste avslutas. Jag tar pengar till resan från din lön, min är redan slut.
Anna lyfte blicken från strumpan hon satt och lagade.
— Men månadsavgiften och räkningarna då? De ska betalas i morgon.
— Låna av någon. Karin till exempel. — Erik såg inte ens på henne. — Jag betalar tillbaka sen.
Jag betalar tillbaka sen. Orden slog emot henne med en trött, välbekant tyngd. Hur många gånger hade hon inte hört samma löfte? Och hur många gånger hade det sedan varit hon som fått skämmas, förklara sig och be om ursäkt inför människor som aldrig fick sina pengar tillbaka?
Den natten låg Anna vaken bredvid sin snarkande man och stirrade upp i mörkret. Karins fråga malde i henne: ville hon verkligen leva resten av sitt liv som tjänstefolk i sitt eget hem?
En gång hade hon ju varit någon helt annan. På lärarutbildningen hade hon valts till kursrepresentant, de andra studenterna brukade komma till henne när de behövde råd. Hon hade drömt om kärlek som bar, om ett äktenskap där båda stod på samma mark, om barn som skulle växa upp i respekt och värme. När hade allt förskjutits? Vid vilken punkt hade hon själv gått med på att bli en skugga?
Nästa morgon följde hon Erik till dörren när taxin väntade utanför. Han klev in utan att vända sig om särskilt länge, men hann lämna sina vanliga order.
— Håll ett öga på mamma. Glöm inte hennes mediciner. Och se till att det är ordning här hemma.
Maria slog sig snart ner i vardagsrummet framför tv:n med en kopp te i handen.
— Anna lilla, skulle du inte kunna köpa lite kakor åt mig? Jag är så fruktansvärt sugen på något sött.
— För vilka pengar? råkade Anna säga innan hon hann hejda sig.
Svärmodern spärrade upp ögonen, som om hon hört något fullständigt orimligt.
— Vad menar du, för vilka pengar? Du har ju din lärarlön.
— Den går till dina mediciner och till räkningarna.
— Jaha, så det är så det ligger till! — Maria reste sig stelt från soffan. — Nu missunnar du alltså en sjuk gammal kvinna lite gott till teet. I trettio år har jag behandlat dig som min egen dotter, och så får man detta tillbaka.
Anna hörde de välkända förebråelserna rulla igång, men den här gången träffade de inte på samma sätt. Något inom henne stängdes inte, utan klarnade. Det fick vara nog nu. Nog med att be om ursäkt för att hennes lön gick till nödvändiga utgifter. Nog med skuldkänslor för kakor som inte kunde köpas för pengar som inte fanns.
— Maria, avbröt hon lugnt, jag måste gå till läkaren. Jag har fått ont i huvudet.
Det var inte sant. Anna var på väg till en jurist.
Adressen till rådgivningsbyrån hade hon letat fram på nätet redan kvällen innan. Under bussresan satt hon med den lilla lappen hårt knuten i handen och hade svårt att förstå att hon verkligen gjorde detta. Att hon inte bara tänkte tanken, utan tog sig dit.
Elisabeth, en kvinna med gråstrimmigt hår och en blick som varken dömde eller stressade, lyssnade utan att avbryta.
— Tyvärr är det du beskriver inte ovanligt, sade hon till sist. — Ekonomisk kontroll i kombination med psykisk nedtryckning förekommer i många familjer. Men juridiskt sett har du goda skäl att begära bodelning.
— Och om han vägrar? Han kommer att säga att allt är hans, att det är han som har dragit in pengarna.
— Bostaden köptes medan ni var gifta. Då spelar det ingen avgörande roll vems namn som står på papperen. Du har rätt till hälften.