Juristen drog fram en bunt formulär ur en mapp och lade dem framför henne.
— Det avgörande är om du orkar gå hela vägen, sade hon. — Han kommer inte att ge sig frivilligt. Du måste vara beredd på motstånd.
Anna såg framför sig Eriks ansikte i samma stund som han skulle få kallelsen från tingsrätten. Hon hörde nästan redan hans höjda röst, anklagelserna, försöken att få henne att backa. Men därefter kom morgonens samtal tillbaka till henne: kvargen, kakorna, de där små utgifterna som hon tvingats redovisa som om hon vore ett barn. Hon mindes trettio år av att be om pengar till det mest självklara, i ett hem som också var hennes.
— Jag är beredd, sade hon.
En vecka senare kom Erik hem från sin tjänsteresa, solbränd och på ovanligt gott humör. Vid middagsbordet berättade han länge om projektet som hade avslutats så framgångsrikt, om chefernas beröm och om bonusen han räknade med att få. Anna satt mittemot honom och lyssnade utan att avbryta, men tankarna fanns hela tiden hos dokumentmappen som låg gömd längst in i linneskåpet, under vikta lakan och örngott.
— Förresten, i morgon måste jag förbi banken, sade han och lutade sig bakåt på stolen. — Jag ska lägga om ett konto. Är du hemma på förmiddagen?
— Ja, svarade Anna lågt. Jag är hemma.
Hon berättade inte att hon nästa morgon skulle lämna in ansökan om skilsmässa och begäran om bodelning. Det fick han veta senare, när han kom till banken och upptäckte att hälften av pengarna på kontot inte längre gick att röra.
Elisabeth hade förklarat allt tydligt: så snart en ansökan om bodelning lämnades in kunde domstolen besluta om att säkra de tillgångar som var föremål för tvist. Erik skulle sannolikt inte förstå vad som hade hänt förrän han stod framför banktjänstemannen.
Den natten låg Anna vaken i mörkret och följde timmarna som långsamt gled förbi. Hon var rädd, det kunde hon inte förneka. Ändå fanns där något annat under rädslan, något hon knappt kände igen. För första gången på många år hade hon en känsla av att hennes eget liv faktiskt tillhörde henne.
På morgonen gjorde hon allt som vanligt. Hon räckte Erik portföljen i hallen, rättade till kragen på hans rock och kysste honom lätt på kinden innan han gick. Han märkte inte att hennes fingrar darrade.
Tingsrättens byggnad tog emot henne med kalla stentrappor och ett dovt eko som vandrade genom korridorerna. Anna stannade vid expeditionens lucka och höll kuvertet med båda händerna.
— Jag vill lämna in en ansökan, sade hon.
Hon blev själv förvånad över hur stadig rösten lät.
En timme senare gick hon hem genom staden med en märklig tyngdlöshet i kroppen. Någonting hade satts i rörelse. Det fanns inte längre någon väg tillbaka.
Telefonen ringde vid tretiden. Hon såg Eriks namn på skärmen innan hon svarade.
— Vad i helvete är det här? vrålade han. — Vad har du gjort? Banken säger att kontot är spärrat! Och vad menas med skilsmässa?
— Jag har vänt mig till tingsrätten, sade Anna. — Jag begär bodelning.
Det blev tyst i luren så länge att hon hann höra sitt eget hjärta slå. Sedan kom hans röst igen, hårdare än förut.
— Har du blivit fullständigt galen? Jag är hemma om en halvtimme. Då ser du till att dra tillbaka alltihop, hör du det?
— Nej, sade hon. Jag kommer inte att dra tillbaka något.
Hon avslutade samtalet och lade ifrån sig mobilen på bordet. Sedan satte hon sig ner och väntade på det svåraste samtalet hon någonsin skulle behöva ta.
Erik stormade in i lägenheten som ett oväder. Han kastade av sig jackan, gick fram och tillbaka över golvet, skrek och krävde svar. Maria stod i ett hörn och jämrade sig, som om olyckan drabbat henne personligen, och anklagade sin svärdotter för otacksamhet och svek. Anna satt kvar vid köksbordet. Hon sade ingenting.
— Du har förstört hela mitt liv! skrek Erik. — I trettio år har jag slitit för din skull! Bostaden, bilen, sommarstugan, allt har jag ordnat åt dig! Och så hugger du mig i ryggen som en orm.
— Det där gjorde du för dig själv, svarade Anna stilla. — Jag var hushållerska i mitt eget hem. Jag hade inga egna pengar, inga egna beslut och ingen röst som räknades.
— Vad vet du om ekonomi? Han grep sig om huvudet. — En kvinna ska sköta hemmet, inte lägga sig i pengar och konton.
— Då får mannen försörja sin hustru också, sade hon. Inte tvinga henne att be om pengar till bröd.
Orden föll mellan dem som en örfil. Erik tystnade tvärt, vände sig om och gick med hårda steg in i sitt rum. Sekunden därpå slog dörren igen.